Feedback

Anders Eklöf

Ålder: 28

Bor: Gävle

Konsoler: Nintendo 64, Nintendo 8-bit, Nintendo DS, Nintendo Wii, PS3, PSP, Sony Playstation, Sony Playstation 2, Super Nintendo (SNES), Xbox360

Senaste recension: Spyro Reignited Trilogy

Min första konsol: Gameboy Pocket

Bästa spel: De långa timmarna med Final Fantasy IX när det först kom ut.

Sämsta spelupplevelse: Den horribla splitscreenen i Lego Lord of the Rings

Spelar just nu: Final Fantasy XIII: Lightning Returns


Anders är en passionerad tv-spelsälskare som är boende i Gävle sedan några år tillbaka. De spel som intresserar honom mest är de som lyckas engagera med en intressant handling tillsammans med spelglädje. 

På fritiden reser han gärna utomlands, spenderar tid i soffan framför en trevlig tv-serie eller film och läser serier eller faktaböcker. 

Anders är en av redaktörerna på sajten. 

https://twitter.com/andersmeklof


Mina senaste bloggar

Av Anders Eklöf

Publicerat 22 mars 2013

Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 3

Första intryck av Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 3

Anders har spelat de första inledande timmarna av det senaste Naruto-spelet. Håller det?

Som en gammal fanatiker av den japanska manga- och animéserien Naruto sen många år tillbaka blev jag skapligt sugen att ta mig an det senaste spelet kallat Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 3. Mitt intresse för serien har visserligen inte varit särskilt stort de senaste åren mer än att jag fortfarande läser mangaserien eftersom jag vill få ett avslut på berättelsen som man en gång i tiden gav sig på, men det är värt ett försök. 

Möjligtvis kan spelet väcka mitt intresse igen? 

De inledande timmarna jag upplevt av enspelarkampanjen har rent grafiskt imponerat på mig då det påminner starkt om stilen i animéserien så pass att det nästan slår den på fingrarna. Karaktärerna ser levande ut och det är minst sagt en fin färgpalett som målas framför mina ögon. Rent spelmässigt går det inte ut på mycket mer än att gå mellan strider och mellansekvenser. Striderna påminner en hel del om vissa Dragon Ball Z-spel som finns där ute på marknaden, men det är en aning högre tempo här. Till en början gillade jag inte alls striderna men jag tror att ett djup kan utvecklas fram när jag spelat mer, men har jag otur så fortsätter det vara lika rörigt som till en början. 

Berättarmässigt vet jag inte riktigt vad de tänkte på när de utvecklade spelet, eftersom mellansekvenserna mer eller mindre är scenerna från serien med intakt dialog fast i spelets grafikmotor istället. Det kan absolut vara bra att handlingen finns intakt, men det känns som att man behöver ha en del förkunskaper redan innan man börjar spela. Det är helt klart mer mellansekvenser än vad det är spel rent procentuellt hittills. 

Hittills har det inte riktigt lyckats väcka mitt intresse för serien igen, men jag behöver några timmar till med spelet plus att jag även ska hinna med att spela det renodlade "versus"-läget som finns med någon vän. 

Recension av spelet kommer i slutet av veckan. 


Klicka här för att kommentera

Av Anders Eklöf

Publicerat 16 mars 2013

Metal Gear Rising: Revengeance

License to kill

Anders tar sig an problematiken i den mördande handlingen i spel och hur det kan utnyttjas i berättandet.

Texten innehåller en hel del spoilers från spelen Metal Gear Rising: Revengeance och Hotline Miami! 

Som ni kunde läsa i min recension av Metal Gear Rising: Revengeance här i dagarna så är jag inte helt nöjd med hur resultatet av Platinum Games utveckling av spelet blev. Spelmässigt är det långt ifrån kvalitén i till exempel Ninja Gaiden II eller Bayonetta medan berättandet mest känns som ett skapligt försök att efterlikna tematiken och stämningen från de tidigare spelen. Dock lyckas det ta upp ett speciellt tema som som de nämnda spelen inte vågar röra vid. 

Till en början i spelet ser du helt enkelt de fientliga cyborgerna som fiender som du sedvanligt hackar dig igenom under berättelsens gång och Raidens karaktär är inte mer utvecklad än att han återigen är en rejält badass och akrobatisk ultraninja (precis vad Tecmo har velat skapa med Ninja Gaiden-serien) Raidens moralkod lyder också till en början att hans svärd är "a sword of justice", vilket med han menar att de han mördar bara är hinder på vägen för att uppnå rättvisa för de svagare länkarna. 

Första mötet med ifrågasättandet kring dödande dyker upp när Raiden tagit sig igenom ett laboratorium där skurkarna använder barns hjärnor för att använda till cyborger. Här måste han välja om han kan döda en ensam pojke och en professor för att rädda ett flertal med barn. Det slutar med att han väljer att rädda flertalet, vilket får honom att tänka på hur enkelt han attackerade barnet och skoningslöst mördade professorn. Redan här får spelet mig att börja ifrågasätta mitt handlande (eller snarare Raidens handlande). 

Det är dock inte förrän innan mötet med bossen Moonsoon som ämnet tas upp på riktigt. Raiden stöter på karaktären Jetstream Sam som börjar ifrågasätta om vår hjältes handlande verkligen stödjer alla svagare länkar som han så glatt refererar till. Raiden får veta att många av de cyborgsoldater som han tagit sig igenom rent av har familj och barn hemma, att de egentligen är livrädda när de ser "The Lightning Bolt" aka Raiden framför och att kanske inte hade något annat val än att kämpa för den "onda" sidan. Här följer en sekvens där du får slåss mot ett gäng soldater samtidigt som du får höra vad de egentligen tänker. Tankar som "varför utsätter jag mig för det här" och "jag ville bara tjäna pengar så att min mor kan besöka mig här i staterna" dyker upp under stridens gång. Dessa tankar får visserligen inte mig att tveka till att hugga ner fienderna, eftersom det fortfarande är det som är målet, men det är ett mycket snyggt exempel på hur moralen kan användas som ett berättartekniskt verktyg. 


Likt Jonatan Söderströms hyllade Hotline Miami från förra året placerar spelet oss till en början i en häftig miljö där vi får känna oss som en riktigt badass mördarmaskin med hjälp av hektiska situationer och extrema avslutningsattacker. Vi ifrågasätter inte den själva mördande handlingen, precis som vi inte gör det i många andra spel. Jag säger inte här att vi ska åka tillbaka till 80-talet och bli panikslagna för våra barns framtid bara ordet hårdrock, ninja eller Teenage Mutant Ninja Turtles nämns, men det är alltid en intressant tanke som är värd att plockas fram.

 I Hotline Miami får vi moraliska frågor kastade rakt i ansiktet på oss som skulle kunna gå att applicera på vilket spel med våld i som helst och i alla fall jag började till en början tänka att det jag höll på med (eller karaktären) var fel och jag började träda in i rollen som psykopat. Samtidigt gick det sällan att sluta att spela, eftersom spelet är så pass underhållande. Speciellt då just att döda. Med simpla medel lyckas Hotline Miami få fram ett starkt budskap som allt för sällan får tas fram i spelmediet. Metal Gear Rising: Revengeance är på rätt väg och jag hoppas verkligen att fler spelskapare vågar ta sig an problematiken, samtidigt som det inte skall tas med allt för lätta händer med risken att det blir en uttjatad tematik som kan bli helt fel om den inte hanteras rätt. 
Klicka här för att kommentera

Av Anders Eklöf

Publicerat 1 mars 2013

Metal Gear Rising: Revengeance

Första intryck av Metal Gear Rising: Revengeance

Hyperaction istället för spiondrama

Metal Gear Solid: The Twin Snakes var mer eller mindre spelet som fick mig att börja spela lite mer vuxna spel och var kanske det perfekta spelet att inleda med. Våldsamt samtidigt som det ifrågasätter dessa handlingar. Under åren som gått sedan dess har jag följt serien med lika mycket kärlek för de smygande partierna som de komplexa och helgalna berättelserna som vi har fått ta del av under Kojimas regi.


Metal Gear Rising: Revengeance har egentligen inte mycket gemensamt med de föregående spelen i serien. Dels för att det mer eller mindre är helt utvecklat av studion Platinum Games som ligger bakom spel som Bayonetta och Vanquish samtidigt som Hideo Kojima inte har haft lika stort inflytande på varken design eller handling. De långa mellansekvenserna är inte alls lika närvarande och det märks ganska direkt att handlingen inte har samma fokus längre då berättelsen är ganska "straightforward" och inte lika betydelsefull. Många ogillar de långdragna berättande sekvenserna i de tidigare spelen medan jag står på den sidan som gillar handlingen minst lika mycket som det spelmässiga, så den fördummade berättelsen är ett minus. Hittills i handlingen har jag inte riktigt förstått varför Raiden har bestämt sig för att dra iväg för att leka cyborgninja igen och hela ramberättelsen känns mest som en ursäkt att han ska få göra just det.


Spelmässigt är det också ganska blandade känslor jag tampas med. Till en början tyckte jag att kameran var extremt rörigt plus att "cut at will"-funktionen inte riktigt kändes så häftig som i teorin, men ju längre jag kom desto mer djup började dyka upp i striderna. En grej med de gamla Metal Gear-spelen är att de blandar en verklighetsförankrad värld med enormt skruvade karaktärer och aspekter har istället har bytts ut mot enbart det sistnämnda. Under den första timmen som jag spelade spelet hann jag kapa en Metal Gear Ray på mitten, mött en cyborgsamuraj på ett tåg, besegrat en galen robothund och slagits mot en helikopter. Det är inte många stunder då man får en lugn stund, men det kanske är något man får acceptera helt enkelt.

Hittills vet jag inte om jag är besviken eller om det faktiskt är värdigt namnet, men det återstår att se.

Klicka här för att kommentera

Av Anders Eklöf

Publicerat 21 februari 2013

Killzone: Shadow Fall

Cyniska tankar om PS4

Några blandade tankar kring det vi fick se under konsolens första visning...

Mina förhoppningar inför gårdagens Playstation Meeting var höga. Det ryktades starkt att nästa generationen skulle visas i form av Playstation 4 och så blev fallet. 

Först och främst var det kontrollen som vi fick se, som mer eller mindre såg ut så som vi har fått sett i läckta bilder tidigare. Jag blir mycket exalterad när Sony faktiskt har valt att göra något lite annorlunda med kontrollen än tidigare då de i de senaste generationerna har följt samma design. Kul att de tar konceptet från Playstation Vita med en touchpad på kontrollen och den nya designen är upplyftande. Dock förstår jag mig verkligen inte på varför de ska fortsätta fokusera på Playstation Move som hittills inte riktigt har imponerat på mig då det inte har visats praktiskt på ett tillräckligt bra sätt. 


På samma gång tar de också Kinect-idén från Microsoft(som från början är inspirerat av Eyetoy från PS2) som de förhoppningsvis kan göra något intressant med i kombination med kontrollen. 

En annan enormt glad nyhet är att det faktiskt kommer gå att spela begagnade spel på konsolen, vilket slopar de trista ryktena som sa motsatsen. Något av det viktigaste för mig med en konsol är att du kan plocka upp gamla spel för ett billigare pris utan att behöva vara uppkopplad. 

Vi har ett tag vetat att Sony köpt teknologi från Gaikai, nämligen streamingteknik. Streaming av spel är något som jag inte riktigt har fått en bra bild av ännu, då det fortfarande ligger i sin vagga, men det har potential. Jag tror å andra sidan inte att möjligheten att posta videoklipp kommer bli något stort, men vi får se. 

Till spelen, som ändå är det viktigaste i mina ögon. Killzone: Shadow Fall var det som imponerade allra mest, då det är riktigt läcker grafik plus att det inte är svart och brunmålat som många andra spel utan använder sig istället av klara färger och ljuseffekter. Jag är visserligen inget stort fan av Killzone-serien, men det här kan bli intressant. 


Att vi fick se något mer av Ubisofts kommande Watch Dogs var trevligt och det fortsätter att imponera. Kan bli ett riktigt bra lanseringsspel. 

Min största besvikelse var dock när Square Enix gick upp på scen. Jag har länge varit ett stort fan av deras spel och hade förväntningarna att vi skulle få se någonting av Final Fantasy Versus XIII som det inte har visats något av på väldigt länge. Drömmen hade varit att spelet hade fått ett nytt namn och utvecklas till PS4 istället, men det ända vi fick var en gammal koncepttrailer av Agni's Philosophy och orden att vi ska få se ett nytt Final Fantasy på E3 i sommar. Det är trevliga nyheter, men något mer hade jag förväntat mig. 


I övrigt tycker jag att det var väldigt mycket snack om ointressanta saker som implementerandet av sociala medier och konceptet kring maskinen och det var egentligen inte många spel som imponerade nämnvärt. Det här säger dock inte att jag tror att Playstation 4 kommer bli en dålig konsol, snarare motsatsen. Den grafiska utvecklingen har alla möjligheter att knuffa oss ur fåtöljen(och det vi sett är konsolens tidiga stadie) och nya möjligheter kan öppnas med kontrollkombinationerna. Konsolen kommer dessutom inte lida av dåliga spel under sin levnadstid, så vi har en spännande framtid framför oss. 

E3 kunde inte vara längre bort just nu. 

Vad tyckte du om visningen av den nya konsolen? Vilka spel imponerade mest? Har Wii U någon fortsatt chans framöver?  


Klicka här för att kommentera
« 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 »

Senast uppdaterat

Senaste recensionerna

Appstore logotype Googleplay logotype
Ladda ner Spelnyheterna som app!

Spelkalender