Feedback

Anders Eklöf

Ålder: 28

Bor: Gävle

Konsoler: Nintendo 64, Nintendo 8-bit, Nintendo DS, Nintendo Wii, PS3, PSP, Sony Playstation, Sony Playstation 2, Super Nintendo (SNES), Xbox360

Senaste recension: Spyro Reignited Trilogy

Min första konsol: Gameboy Pocket

Bästa spel: De långa timmarna med Final Fantasy IX när det först kom ut.

Sämsta spelupplevelse: Den horribla splitscreenen i Lego Lord of the Rings

Spelar just nu: Final Fantasy XIII: Lightning Returns


Anders är en passionerad tv-spelsälskare som är boende i Gävle sedan några år tillbaka. De spel som intresserar honom mest är de som lyckas engagera med en intressant handling tillsammans med spelglädje. 

På fritiden reser han gärna utomlands, spenderar tid i soffan framför en trevlig tv-serie eller film och läser serier eller faktaböcker. 

Anders är en av redaktörerna på sajten. 

https://twitter.com/andersmeklof


Mina senaste bloggar

Av Anders Eklöf

Publicerat 20 juni 2013

Crisis Core: Final Fantasy VII

Crisis Core och retroaktiv kontinuitet

Anders analyserar relationen mellan Final Fantasy VII och Crisis Core genom att använda sig av begreppet "Retcon".

Femton år och lättflörtad

När filmen Advent Children kom år 2005 var jag femton år gammal och tyckte att det var världens bästa idé av Square Enix att ge oss en direkt uppföljare på det omåttligt populära gamla Playstation-spelet Final Fantasy VII. Det gick inte att tycka illa om tanken att få se de klassiska karaktärerna igen i högupplöst och detaljerat format samt att få höra musiken igen i nya tappningar. 

Att de avslutade filmen med en enormt episk strid mot en återupplivad Sephiroth var också det häftigaste jag hade sett, speciellt då låten "One Winged Angel" spelas i en tung hårdrocksversion. Billigt trick för att fjäska för fansen, men det fungerade på mig då.

Nu är det år 2013 och jag är tjugotvå år gammal. Jag har spelat en hel del fler spel sedan dess, hunnit spela om Final Fantasy VII säkert minst två gånger och skapat mig en bredare populärkulturell referensram. 


Advent Children är i mina nuvarande ögon inte mycket mer än en mycket häftig "fanservice"-film med visuellt tilltalande bilder. Striden mot Sephiroth i slutet må få det att pirra till vilt i magen på mig om jag ser filmen även idag, men det går inte att undgå att det är fanservice som vi hade kunnat klara oss utan.

Ganska nyligen skaffade jag mig Final Fantasy VII: Crisis Core till mitt Playstation Portable för en billig penning mycket för att jag var nyfiken på om de lyckats göra ett spel som gör originalspelet rättvisa. Spelet fick relativt bra kritik när det kom och anses vara ett av de bästa spelen till konsolen så det kändes som att det var värt ett försök.

På den spelmässiga biten underhöll spelet mig ganska väl på något vis med ett beroendeframkallande stridssystem som är lätt att ta till sig. Det tenderar att bli upprepande efter ett tag, men vilket Final Fantasy gör inte det? Det är också ett mycket snyggt spel för att vara på PSP samt att det har bra röstskådespelare och välkomponerad musik. 

Retcon och envingade änglar

Problemet jag vill komma till är att spelet egentligen inte tillför särskilt mycket till handlingen i originalspelet även om det väldigt gärna vill det. Crisis Core utspelar sig flera år innan händelserna i Final Fantasy VII och låter oss få ta del av mer om karaktären Zack som har en viktig roll för Clouds personlighet samt att vi får veta mer om Sephiroths fall ner i galenskap. Dessa saker får vi enligt mig veta tillräckligt om i originalspelet men Crisis Core tenderar att rätta till saker retroaktivt på ett sätt som mest bara gör skada. 


"Retcon är en förkortning för retroactive continuity (retroaktiv kontinuitet/handling), alltså en sorts revisionistisk historieskrivning för fiktiva figurer." - Wikipedia

Crisis Core är alltså ett spel som sysslar väldigt mycket med just "Retcon", eller "Retroaktiv kontinuitet" som jag gärna kallar det. Till att börja med så läggs det väldigt mycket krut i handlingen på att vi ska känna för Zack precis lika mycket som vi känt för Cloud i alla dessa år genom att ge honom en stark bakgrund. Zack har en mentor i SOLDIER kallad Angeal som äger ett enormt svärd som vi alla känner igen. Det visar sig alltså att svärdet "Buster Sword" som så starkt förknippas med Cloud och Final Fantasy-serien i stort inte var Zacks till en början för att sedan ges till Cloud. Istället så vävs det in mer mening som att Angeal har svärdet som en symbol för sin heder samt att det läggs i ännu mer betydelse i det för Zack. Visserligen kan det vara trevligt med mer fördjupade detaljer i handlingen, men svärdet har redan tillräckligt med betydelse för fansen redan.

Det största "Retcon" som görs i Crisis Core har dock att göra med Sephiroth, Angeal och Genesis. Handlingen i spelet kretsar framförallt på att Genesis som tidigare var en medlem i SOLDIER precis som Zack och Sephiroth väljer att bryta sig ut ur organisationen för att kämpa mot dem. Det visar sig att Genesis har en ensam vinge plus att han babblar en hel del om en viss Jenova. Det visar sig också att Angeal har varit med om exakt samma experiment som innefattar pillande med Jenova-celler för att göra en mäktigare krigare. Det som Crisis Core gör genom att lägga in sånt här i handlingen innan Final Fantasy VII är att ta bort en stor del av effekten från handlingarna i originalspelet. 


Genom att slänga in flertalet karaktärer som har liknande problem och berättelse som den väldigt klassiska och omtyckta Sephiroth placerade tidigare i handlingen så tar de bort mycket av slagkraften från nämnda karaktär. Det som händer är att Sephiroths öde i Nibelheim i originalspelet blir lite "meh" om man ska slänga in Genesis och Angeal i ekvationen. Det blir inte bättre av att den klassiska scenen i Nibelheim från originalspelet händer just för att Zack och Sephiroth är på uppdrag att leta efter Genesis samt att han berättar allt om Sephiroths bakgrund innan han ens har fått upptäcka det själv. I originalspelet får han veta att han har en koppling till Jenova genom att han besöker Mako-reaktorn i Nibelheim samt att han studerar i ett gömt bibliotek i flera dagar. I Crisis Core dyker upp Genesis upp i reaktorn vid första besöket och kastar ur sig kommentaren att Sephiroth är ett experiment gjort av Jenova-celler det första som händer när de kommer in genom dörren.

Återigen är min poäng att det känns som att spelskaparna försöker ge oss djupare förklaringar till saker och ting i originalspelet genom att istället fula till det och göra det mindre betydelsefullt. Det blir i slutändan inte mycket mer än en "fan-fiction" som hade kunnat vara skriven av ett femtonårigt fan som tycker att envingade änglar är det coolaste som finns.

Det finns mer att säga om "Retcon" i Crisis Core som att Zack och Aeriths mer utvecklade relation gör att kärleksrelationen mellan Cloud och Aerith i originalspelet blir väldigt upprepande och meningslöst eller att Midgar inte känns lika intressant längre, men det skulle uttråka er.

Ibland mår ett verk bäst av att bli orört. Även om det går att uppskatta Final Fantasy VII minst lika bra som ett verk på egna ben så kvarstår faktumet att Square Enix har gått in och ändrat saker i handlingen. 

Vad tycker du om när spelskaparna går in och ändrar saker i handlingen retroaktivt? Tycker du att Crisis Core är rättfärdigat eller en skymf mot Final Fantasy VII? 
Klicka här för att kommentera

Av Anders Eklöf

Publicerat 12 juni 2013

Reflektioner kring Nintendo Direct - E3 2013

Anders tar sig en funderare kring Nintendo Direct på E3 2013

Kika på årets Nintendo Direct från E3 2013 här:

http://e3.nintendo.com/videos/#/presentation


För att börja med något trist så fungerade inte livestreamen för de flesta de första tio minuterna. Visserligen påverkas inte innehållet i presentationen men eftersom det ändå bara var en Nintendo Direct hade de lika gärna kunnat ladda upp den direkt på nätet istället för att vi ska behöva trilskas med låg upplösning och buffrande.

Men som sagt, det har inget med själva presentationen eller spelen att göra. Satoru Iwata representerade och presenterade spel som vanligt vilket aldrig är fel då han är allas vår mysjapan som inte går att tycka illa om.

Det spel som intresserade mig absolut mest var utan tvekan det nya Super Smash Bros till Wii U och 3DS. Det var förväntat att vi skulle få se spelet men när Iwata säger att det är ett spel till att visa, och det första vi får se är Animal Crossing gjorde att jag blev extremt besviken, för att sedan vända det till det nya Smash-spelet fick min haka att trilla. Som ett stort fan av den klassiska Mega Man-serien till NES pirrade det till riktigt fint i mig när det visades sig att den blå bombaren är en ny spelbar karaktär. Kul också att det kommer till 3DS. 


I övrigt var det egentligen inte många nya spel de visade utan sådant som vi sett tidigare. Donkey Kong Country: Tropical Freeze till Wii U såg absolut ut att bjuda på mer av det goda från föregångaren men det såg inte särskilt uppdaterat ut på den grafiska biten. Det är synd att Retro Studios inte vågar sig på någonting intressantare än en simpel uppföljare, men man får vara glad för det man får kanske.


Pokémon är verkligen en viktig del av min uppväxt och början till mitt spelintresse så de nya installationerna X och Y ser onekligen intressanta ut då det är första gången vi får ett riktigt 3D-spel i serien. Sekvensen med den nya funktionen där du kan klappa och interagera med dina varelser gjorde mig inte exalterad precis då jag inte förstår hur det kan förhöja upplevelsen på något sätt mer än att tillföra ett nytt frustrerande moment. 


Eftersom jag inte spelat Super Mario 3D Land var inte Super Mario 3D World något extremt spännande att se men det är säkerligen ett underhållande Mario-spel. Jag kan inte göra annat än att gilla att det finns fler spelbara karaktärer och att Mario har fått en ny kattdräkt. Dock bleknar spelet om det ställer sig bredvid Super Mario Galaxy.


Mario Kart 8 är inget mer än mer av det vi alla älskar fast med snyggare grafik.

Spelet X som är utvecklat av Monolith Studios som ligger bakom det populära rollspelet Xenoblade Chronicles till Wii fortsätter att se intressant ut. Det är någonting i mig som glatt bubblar till i mig när jag ser en välpolerad mecha samt att det ser ut att kunna bli ett riktigt bra rollspel lovar gott.

Min absolut största besvikelse(förutom att vi inte fick se ett nytt Zelda eller Mario till Wii U, eller Star Fox för den delen) var trailern för The Legend of Zelda: The Wind Waker HD. Av förhandssnacket och de tidiga bilderna att döma såg spelet ut att få ett riktigt ansiktslyft i form av en riktig remake, men efter trailer ser man att det helt enkelt bara är en HD-version av spelet i stil med HD-samlingar vi ofta ser på Playstation 3. Wind Waker är mitt absoluta favoritspel i Zelda-serien så jag såg mycket fram emot att få spela en ny version av spelet, men nu känns det som att jag lika gärna kan spela originalet. 


Sammanfattningsvis var det absolut en fin samling med kommande spel till både 3DS och Wii U som utan tvekan kommer roa oss Nintendo-fans framöver men det kändes som att det saknades det där lilla extra. Förhoppningarna om ett nytt Zelda flöt runt i luften så att de bröts gjorde det inte bättre. Besvikelsen att Retro Studios inte hade med sig något riktigt fint var också trist samt att HD-versionen av Wind Waker mest fick mig att vilja plocka fram mitt Gamecube. Jag hoppades också starkt på ett nytt Lylat Wars, men vi får inte alltid vad vi vill ha. Det kändes helt enkelt som att de fegade ur lite och körde på säkra kort. 

Det är något man kanske borde ha lärt sig om Nintendo efter de senare åren.
Klicka här för att kommentera

Av Anders Eklöf

Publicerat 29 maj 2013

Resident Evil Revelations

Första intryck av Resident Evil: Revelations

Anders har spelat de första timmarna av HD-versionen av Resident Evil: Revelations. Vad är utlåtandet hittills?

Till att börja med så är jag egentligen inget enormt fan av Resident Evil-serien. Inte när det kommer till kritan i alla fall. Jag älskar Resident Evil 4, gillar Resident Evil 5 och har kommit i kontakt med de tidigare delarna till och från men har aldrig riktigt fastnat för serien som sig. Jag har inte heller spelat 3DS-versionen av spelet.

Resident Evil: Revelations HD är alltså en HD-remake av ett Nintendo 3DS-spel till Playstation 3, Xbox 360 och Wii U. Det första som slår mig är att det märks att det är ett sidospel till en bärbar konsol till en början just för att det känns mycket stelare och det luktar "spinoff" lång väg. En positiv aspekt av att det är lite mindre avancerat är att det går tillbaka till rötterna en aning och fokuserar mer på svåra situationer med lite ammunition och pussellösning till skillnad från till exempel actionrykaren Resident Evil 5. De har också implementerat en Metroid Prime-liknande funktion där du kan scanna fiender och föremål för att få information och poäng på uppdragen. Det är inte lika beroendeframkallande som i Nintendos rymdäventyr, men det är en kul detalj.

På den grafiska fronten märks det också till viss del att det egentligen är ett 3DS-spel då det inte är lika snyggt som andra spel den här generationen eller ens den femte delen i serien. Samtidigt så märks det extremt mycket att de filat en hel del till den här versionen då jag inte alls kan tänka mig att ett 3DS-spel kan komma ens i närheten av det här. 

Innan jag spelade spelet trodde jag också att det bara skulle utspela sig på en båt, men det visade sig att man inte bara får spela som Jill utan även Chris på en annan plats, så variationen lovar gott.

Det ska bli spännande att spela vidare och se om det är mer än ett sidospår ursprungligen från en bärbar konsol med HD-grafik eller om det faktiskt är något värt att spela.
Klicka här för att kommentera

Av Anders Eklöf

Publicerat 15 maj 2013

Thomas Was Alone

Indietipset: Thomas Was Alone

En artikelserie där vi tipsar om nya och äldre indiespel som kan vara värda att spela. Denna gång: Thomas Was Alone.

Thomas Was Alone handlar om en liten röd rektangulär kub vid just namnet Thomas som tar sig igenom kantiga plattformsbanor ackompanjerade av lugn postrockmusik och en berättarröst som förtäljer vad han tänker i tredjepersonsperspektiv.  Till en början kan det verka en aning simpelt och pretentiöst och plattformandet påminner en hel del om Sound Shapes just i det att det använder relativt simpel spelmekanik som stöttas av en gimmick(i det sistnämndas fall musiken). 


Spelet börjar dock komma igång en aning när du introduceras för ännu en karaktär, en gul liten kub kallad Chris som efter ett tag kommer i kontakt med Thomas på sin resa. Det visar sig att de båda behöver varandra för att komma igenom banorna genom att den lille kan komma in i trånga utrymmen där Thomas inte når eller hoppa på varandra för att ta sig till högre plattformar. Med ett snabbt knapptryck byter du mellan de olika karaktärerna. Chris är visserligen mindre och kan som som sagt ta sig igenom utrymmen där hans vän inte kan ta sig in, men han kan inte hoppa lika högt eller långt som Thomas. De båda behöver helt enkelt varandra. 

Under spelets gång dyker det upp allt fler vänliga former som måste använda sig av varandra för att ta sig vidare. Det som är mer intressant är att vi får höra de olika formernas tankar genom berättarrösten under spelets gång, så det skapas relationer mellan dem som jag knappt sett i ett spel tidigare. De har sina dispyter, sina romanser och sin vänskap som skapas genom simpla meningar och tankar från berättarrösten. 


En rolig detalj som jag märkte när jag spelade är att spelet går att spela med en hand, vilket bidrar till den lugna och avslappnade stämningen. Jag spelade spelet på PC och där använder du dig helt enkelt bara av WASD-knapparna för att styra och två knappar till för att växla mellan de olika karaktärerna. Dessa knappar sitter så pass nära varandra så det räcker med att du lutar dig tillbaka och har ena handen vid datorn. 

Musiken i spelet är också en viktig aspekt av stämningen då den består av mysiga och ambienta slingor som jag tycker påminner en hel del om det isländska bandet Sigur Rós sound flera gånger. Eftersom jag personligen är ett stort fan av bandet kan jag inte klaga. 

Även om det rent spelmässigt inte kommer med särskilt mycket nya intressanta idéer förutom att karaktärerna måste använda sina olika former för att ta sig vidare, men det som får mig att le under tiden jag spelar är det egentligen ganska simpla berättandet, som dock gör sig så pass bra att spelet får existensberättigande. Halva grejen blir nästan att det simpla berättandet kompenserar för det ännu mer visuellt simpla. 

Det blev aldrig att jag spelade särskilt långa sträckor av spelet utan det blev istället korta spelsessioner eftersom det inte är så fruktansvärt roligt plattformshoppande alltid. Ibland är det mördande svårt och det händer inte särskilt mycket nytt efter ett tag när alla karaktärer väl är introducerade. Det kommer en och annan vändning i berättelsen, men det har ingenting med det spelmässiga att göra. Istället är det just berättandet som för mig framåt. Jag vill veta hur det kommer gå för den lilla gula Chris under sin resa, om han får Claire till slut och om alla kommer ta sig igenom de underliga omgivningarna. 

Ibland säger ord mer än en bild. 

Klicka här för att kommentera
« 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 »

Senast uppdaterat

Senaste recensionerna

Appstore logotype Googleplay logotype
Ladda ner Spelnyheterna som app!

Spelkalender