Feedback

Anders Eklöf

Ålder: 28

Bor: Gävle

Konsoler: Nintendo 64, Nintendo 8-bit, Nintendo DS, Nintendo Wii, PS3, PSP, Sony Playstation, Sony Playstation 2, Super Nintendo (SNES), Xbox360

Senaste recension: Spyro Reignited Trilogy

Min första konsol: Gameboy Pocket

Bästa spel: De långa timmarna med Final Fantasy IX när det först kom ut.

Sämsta spelupplevelse: Den horribla splitscreenen i Lego Lord of the Rings

Spelar just nu: Final Fantasy XIII: Lightning Returns


Anders är en passionerad tv-spelsälskare som är boende i Gävle sedan några år tillbaka. De spel som intresserar honom mest är de som lyckas engagera med en intressant handling tillsammans med spelglädje. 

På fritiden reser han gärna utomlands, spenderar tid i soffan framför en trevlig tv-serie eller film och läser serier eller faktaböcker. 

Anders är en av redaktörerna på sajten. 

https://twitter.com/andersmeklof


Mina senaste bloggar

Av Anders Eklöf

Publicerat 20 augusti 2013

Super Meat Boy

Indietipset: Super Meat Boy

En artikelserie där vi tipsar om nya och äldre indiespel som kan vara värda att spela. Denna gång: Super Meat Boy.

Tidigare delar i Indietipset: 


Thomas Was Alone

Proteus


Har du inte levt under en sten de senaste åren känner du nog till spelet Super Meat Boy som släpptes år 2010. Spelet var en del av den nya vågen av indiespel som började dyka upp i samband efter succén med Braid eller Castle Crashers och det tas bland annat upp i dokumentären Indie Game: The Movie som även den är populär. 


Edmund McMillen och Tommy Refenes lyckades skapa ett otroligt tight 2D-plattformsspel som fångade världen med storm. Till en början var det helt enkelt ett flashspel på sidan Newgrounds.com som hette Meat Boy som man kan se som en beta eller konceptspel för vad det skulle komma att bli i sin fulltaliga version till PC och Xbox 360. 


Plattformsperfektion

Super Meat Boy är som sagt ett plattformsspel med 2D-perspektiv och är egentligen väldigt simpelt i sin spelmekanik. Banorna är relativt korta och går ut på att du ska ta dig från startpunkten till köttpojkens flickvän Bandage Girl i slutet av banan. På vägen gäller det att klara precisa plattformshopp och akta sig för faror som får dig att lämna en blodpöl efter dig. Till att börja med så är spelet enormt utmanande redan efter några få banor så det krävs verkligen att du lär att kontrollera Meat Boy till perfektion. Jag skulle vilja kalla spelet för det ultimata "trial & error"-spelet då du dör enormt många gånger på de riktigt svåra banorna, så det gäller helt enkelt att bara fortsätta försöka klara de farliga hindren. 



Det som gör att spelet flyter på så bra och får mig att vilja fortsätta spela är att det går väldigt fort från att du dör till att du får spela igen. Banorna har inga checkpoints, utan du börjar om från början på banan nästintill direkt som Meat Boy har blivit en köttig pöl på väggen eller marken. Detta skapar ett väldigt flyt som gör att du kanske sitter och försöker ta dig förbi en viss passage tjugo gånger innan du väl kommer förbi den. När du väl kommit förbi den tidigare svåra passagen kommer nästa hinder och du dör. När du då får börja om på banan har du lärt dig det tidigare hindret utan problem, utan nästa hinder blir istället nästa utmaning. Det här systemet skapar ett enormt flyt som inte många andra spel på marknaden kan erbjuda. Visst finns det inte mycket jobbigare detaljer i ett spel än när du om och om igen dör på ett svårt och får vänta på en "game over"-skärm samt en laddningstid efteråt? I Super Meat Boy är det momentet helt utsuddat vilket gör att det inte finns några som helst hinder förutom just de som du stöter på i spelet, som du dessutom bara kan klara med din skicklighet.


Charmig köttklump

En annan viktig del i spelets succé är dess presentation. Det märks verkligen att Edmund McMillen har lagt ner väldigt mycket kärlek i att designa Meat Boy, Dr Fetus (spelets antagonist som är ett foster i en glasburk, med kostym och hatt), Bandage Girl och världen det utspelar sig i. Berättelsen förtäljs genom korta mellansekvenser som ofta leker med spel- och filmklyschor. Handlingen går ut på att Dr Fetus kidnappar Bandage Girl, som råkar vara Meat Boy's flickvän. Så det blir din uppgift att jaga dem genom skogar, ett gammalt sjukhuskomplex kantat av vassa sprutor och helvetet bland annat. Omgivningarna hinner aldrig bli tjatiga även om du spenderar trettio liv på varje bana utan miljöbytet kommer oftast vid rättan tid. I slutet av varje värld är det också en bossbana, vilka också är varierade och riktigt utmanande. 


Musiken i spelet är komponerad av den elektroniska artisten Danny Baranowsky som tidigare gjort musik för sin egen del, för indiefilmer men också spelet Canabalt och Edmunds senare verk The Binding of Isaac. Även musiken är en viktig del i flytet i spelet då det pulserar med supertrevliga melodier som passar varje bana nästintill perfekt.



Kan ett spel vara för svårt? 

Som du kanske märker så älskar jag Super Meat Boy väldigt mycket. Det är ett plattformsspel med nästintill perfekt kontroll och det är alltid ditt eget fel att du dör. Man skulle kunna säga att spelet är plattformsspelens Dark Souls med sitt oförlåtande gameplay. Presentationen är otroligt charmig med grafik och musik med sin simpelhet. Dock måste jag säga att Super Meat Boy är ett spel som jag gärna spelar i kortare sessioner då det kan bli lite för utmanande till och från.


Det är absolut underhållande att försöka besegra en bana för fyrtioandra gången för att sedan få flyt på efterföljande banor men utmaningsgränsen når till sist ett slut för mig. Ibland kan det gå tre-fyra dagar mellan att jag plockar upp kontrollen men när jag väl gör det vet jag att det är det ett riktigt bra spel.

Klicka här för att kommentera

Av Anders Eklöf

Publicerat 11 juli 2013

Phoenix Wright Ace Attorney: Justice for All

Spelar just nu: Phoenix Wright

Anders har lekt advokat på Nintendos dubbelskärm.

Nintendo DS var en bra bärbar konsol. Jag som har både den och PSP kan lugnt säga att Nintendos maskin slår Sonys på fingrarna rätt så rejält då det finns galet mycket mer bra spel till dubbelskärmen. PSP har kanske några fler bra japanska rollspel och möjligheten att spela gamla Playstation-spel, men utbudet på DS är enormt i jämförelse. Framförallt så finns det så varierade spel att välja mellan och vissa spel skulle aldrig komma till någon annan konsol.

De första Phoenix Wright-spelen är visserligen till Gameboy Advance ursprungligen(kom inte till europa förrän DS-versionerna) men det är lir som jag inte riktigt kan tänka mig till PSP. Om de går att jämföra så föredrar jag i och för sig Professor Layton och dess kluriga minispel framför de överdramatiska advokatspelen, men det första Phoenix Wright-spelet underhöll mig verkligen. 



Därmed bestämde jag mig för att plocka upp det andra spelet i serien nyligen, nämligen Phoenix Wright: Justice for All som släpptes till Nintendo DS år 2002. Spelet anses ibland vara det sämsta bland de tre första spelen men det är återigen underhållande, även om jag inte kommit särskilt långt ännu.

För er som inte är invigda i serien så är Phoenix Wright-spelen mer eller mindre en interaktiv visuell novell som kretsar kring överdramatiserade rättsfall. I spelet följer du just försvarsadvokaten Phoenix Wright som dels får ta sig an rätten i domstolen men utför också förarbetet många gånger. Fallen handlar många gånger om stora mordgåtor som oftast får olika omvälvande utfall flera gånger under tiden. På den spelmässiga biten går det på den utredande delen ut på att snacka med folk, hitta ledtrådar och lösa gåtor. De här bitarna är inte särskilt "gameplay-inriktade" utan går mer ut på att berätta berättelsen, så det är mer under själva rättegångarna som de stora händelserna sker. Här får du lyssna på vittnen och framföra motsägelser mot olika påståenden och ska försöka hitta dessa i det de säger. Här kan det bli riktigt klurigt längre in i spelen och du får verkligen tänka till för att hitta den där motsägelsen i bevismaterialen mot det som vittnena säger. Ibland kan det bli en aning överdramatiserat på ett väldigt animéinfluerat vis, men det är faktiskt en del av charmen. 


Gillar man det inte, är kanske inte Phoenix Wright din kopp te. Gillar du däremot animé eller Professor Layton-liren så bör du utan tvekan uppsöka närmaste begagnathandel och plocka upp det första spelet. 

Nu ska jag slänga mig i sängen för att lösa fler fall! OBJECTION!
Klicka här för att kommentera

Av Anders Eklöf

Publicerat 8 juli 2013

Hotline Miami

Tankar om Hotline Miami till PS3

Anders delar med sig av sina tankar om konverteringen av Hotline Miami till PS3

Hotline Miami utvecklades av svenska Dennaton Games och tog indiespelsvärlden med storm när det släpptes till PC under hösten förra året. Många hyllade det för sin flört med det neondrypande 80-talets Miami och för den spännande berättelsen. Jag kan inte göra annat än att hålla med den övergripande hypen och uppskattar det främst för det sublima berättandet, stämningen, den färgglada grafiken och dess "trial & terror"-system som triggar igång mig med hjälp av den pumpande musiken.


När spelet kom i slutet av förra året spelade jag det frenetiskt med oftast mörklagt rum och headset på mig för att få den absolut bästa upplevelsen av det mardrömsliknande spelet. Direkt efter att jag klarade av det blev det att jag spelade om det en gång till för att försöka få högre highscore och smidigare framfart. 

Direkt när jag hörde om att det även var på gång till Playstation 3 och PSVita kände jag att jag ville bidra till studions kassa så fort det skulle släppas, men det var samtidigt något som oroade mig. Att styra spelet till PC med WASD och mus var perfekt medan jag inte riktigt kunde tänka mig hur det skulle kunna överföras på ett smidigt vis på handkontroll.


Sedan spelet kom till PS3 i slutet av juni har jag hunnit haft kontrollen i handen och känt av skillnaden. Det är helt enkelt inte lika smidigt och lättstyrt på konsol då det inte riktigt blir samma bredd av kontroll som med en mus. Jag dog visserligen enormt mycket i originalversionen men det är som att jag blir mer frustrerad när jag gör misstag med kontroll eftersom jag inte känner samma frihet. Det går absolut att spela spelet med handkontroll men jag föredrar utan tvekan att sitta framför en dator. Det är utan tvekan trevligt att sitta framför en stor tv(om man har en sådan) istället för på min laptop, men det är inte lika immersivdrivande att höra musiken från burkiga högtalare till skillnad från hörlurar(ja, jag vet att det går att skaffa bättre högtalare eller koppla in lurar i teven men det är inget jag har valt att göra och säkerligen många andra). 

I övrigt är det exakt samma spel med samma lysande ultravåldsamma pixelgrafik komponerad av fransk electromusik och känner du att du hellre spelar det på konsol så går det absolut att vänja sig vid handkontroll. Har du inte spelat spelet tidigare så kan du lika gärna skaffa den nya versionen eftersom du inte har någon vana med det tidigare styrsystemet. 

Nu är det bara att vänta på Hotline Miami 2: Wrong Number som är tänkt att släppas i slutet av året. 

Följ Anders på twitter på https://twitter.com/AndersMeklof
Klicka här för att kommentera

Av Anders Eklöf

Publicerat 27 juni 2013

Kingdom Hearts 3D: Dream Drop Distance

Spelar just nu: Kingdom Hearts 3D och Jak and Daxter

Anders har hoppat runt i Disney-världar och äntligen spelat en plattformsklassiker till PS2.

Det första Kingdom Hearts till Playstation 2 är ett av mina absoluta favoritspel och jag har säkert spelat om det tre-fyra gånger vid det här laget. Du får tycka vad du vill om blandningen mellan Final Fantasy och Disney men jag tycker i alla fall att det fungerar mycket fint samt att Square Enix har lyckats skapa en egen lore som står på egna ben. Sedan det första spelet har jag hunnit med uppföljaren, Chain of Memories, 358/2 Days och Birth By Sleep som alla är bra spel på sina vis, men inget har riktigt kommit upp i kvalitén som det första spelet bidrar med. 


Jag köpte nyligen ett Nintendo 3DS eftersom jag länge har funderat på att köpa ett då spelbiblioteket börjar bli riktigt bra vid det här laget, samt att jag varit sugen på Dream Drop Distance ett bra tag. Nu när jag har spelet i min ägo så har jag blandade känslor. Dels så börjar jag bli en aning trött på sidospår i den här serien men samtidigt så är det kanske det bästa av dessa. DDD är också det första spelet på ett tag som faktiskt fortsätter historien om Sora och förtäljer händelserna efter det andra spelet och ger oss en prolog inför det kommande Kingdom Hearts III som är  utannonserat till PS4 och Xbox One. För övrigt så skulle det vara fantastiskt med en Mästerdetektiven Basil Mus-värld eller Darkwing Duck

Även om handlingen i serien brukar vara mycket full av fina känslor och trevliga Lost-liknande narrativdrag så tenderar även det här spelet att mest kännas som en resa inför slutet. I det första spelet handlade det om att hitta Kairi och Musse medan tvåan egentligen fokuserade på samma sak. I DDD är det dags för Sora och Riku att bli riktiga "Keyblade Masters" genom att väcka sovande världar för att få styrkan att besegra den återkommande skurken Xehanort. Som vanligt så fungerar Disney-världarna med varierande resultat. Jag har hittills bara spelat mig förbi Tron Legacy-världen(som fungerar förvånansvärt  bra!) men Ringaren i Notre Dame är ett perfekt exempel på en adaption som inte riktigt når upp till filmens känsla.  


Spelmässigt är det helt klart underhållande även om det kastar in lite väl mycket nya spelmekaniska detaljer som det helst hade klarat sig utan. Personligen så föredrar jag det simplistiska systemet i det första spelet framför de krångliga uppföljarna. 


Vid sidan om mina eskapader på min nya 3DS-konsol så har jag nyligen spelat igenom det klassiska PS2-spelet Jak and Daxter: The Precursor Legacy som jag köpt genom PSN. När jag såg spelet i en speltidning som ung så såg det ut som det bästa spelet någonsin med sina stora världar och färglada grafik i jämförelse med t.ex. Spyro The Dragon som var en favorit till Playstation. Dock blev mitt första spel till PS2 den mer actionrykande uppföljaren Jak II: Renegade och jag har inte kommit i kontakt med det första spelet förrän nu. 

Nu när jag spelat plattformsspel som Super Mario Galaxy så är kanske inte Jak and Daxter det "bästa spelet någonsin" men det är fortfarande ett riktigt bra äventyrsspel som absolut kan vara värt att spela om man är ett fan av Naughty Dog's senare serie Uncharted eller det högaktuella The Last of Us. På ett sätt kan jag tycka att det är lite synd att studion övergått till mer "vuxna" spel istället för de färgglada och roliga spelen som det här eller Crash Bandicoot. Det är nästan så att studion själva försökt röja undan vad de tidigare gjort. 

Nu ska jag spela vidare på Kingdom Hearts 3D: Dream Drop Distance och fortsätta på The Last of Us som jag nyligen lagt nävarna på.

Vilket spel gillar du mest i Kingdom Hearts-serien? Vilken Disneyfilm vill du se i nästa del? Föredrar du Naughty Dog's tidigare verk eller gillar du deras mer "vuxna" spel? 
Klicka här för att kommentera
« 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 »

Senast uppdaterat

Senaste recensionerna

Appstore logotype Googleplay logotype
Ladda ner Spelnyheterna som app!

Spelkalender