Spontantåget till Stockholm

Förra helgen då Gamex var hade jag egentligen hundra grejor inplanerade, så mina drömmar om att åka dit hade jag länge kastat under mattan. Det skulle inte bli Gamex för mig det här året. Nu blev inte helgen alls som jag hade förväntat mig, men det hör inte riktigt till historien. 

Torsdagen började som en helt vanlig dag. Datorn startades, kaffet puttrade i kaffekokaren och de vanliga sidorna besöktes. Facebook däribland. Mina planer för dagen var egentligen helt obefintliga(jag jobbar mest helger) och känslan av tristess började krypa fram. Så helt plötsligt, ser jag en bild från mässgolvet på Gamex uppladdad från en vän på Facebook. 

Idag? Skulle inte Gamex vara i helgen? 

Efter lite research upptäcker jag att Gamex faktiskt började idag. Tankarna börjar flyga runt i huvudet. För och nackdelar. Kostnad, restid och vad jag annars kunde spendera dagen med. Efter ungefär en timmes funderande fram och tillbaka bestämmer jag mig för en passande tågtid från Gävle till Stockholm, kikar upp hur man sedan tar sig till Kista och tar mig till slut till tågstationen för att inleda min resa. 

Som ni kan förstå var mitt Gamex besök inte vidare planerat. Rätt som det var stod jag där vid de första inledande montrarna på mässgolvet. Playstation om jag inte minns fel. Egentligen hade det nog varit lite roligare om man faktiskt hade med sig någon vän, men ingen av de just då inloggade på Facebook kände sig lika spontana som mig just den dagen. 

Så då var jag där, cirka klockan 15.00 och hade några timmar på mig att få ut så mycket som möjligt av mässan. Ganska så snabbt bestämde jag mig för att besöka Nintendos monter för att prova på den nya konsolen Wii U som jag inte riktigt har blivit övertygad om än. Väl där är det självklart kö men jag får till slut prova Rayman Legends som inte alls till min förvåning är mer av det goda från föregångaren. Det nya momentet med Wii U-kontrollen verkade intressant, men fick aldrig chans att testa. Dock kändes den så kallade Pro Controller väldigt bra i handen. Som en förfinad Xbox 360-kontroll ungefär.

Sen blev det att prova det inte alls särskilt nya New Super Mario Bros Wii U som helt klart är kul, precis som föregångarna, men hade gärna sett att de kom på något nytt istället för att mjölka sönder konceptet. Även här lyckades jag inte att prova den nya kontrollen, men spelmomentet verkade heller inte särskilt kul eller originellt.

Sedan fick jag chans att testa det väldigt efterlängtade Pikmin 3, som jag med min skeptiska inställning innan testat viftat bort som en inget mer än en HD-version av de tidigare spelen. Grafiken var visserligen inte det bästa jag sett, men det var något med kontrollen och flowet i spelet som fick mig att må bra helt enkelt. De tidigare spelen har absolut bra kontroll och känsla, men de hade fått till något extra med den tredje delen. Blev direkt sugen på att plocka fram det första spelet.

I Nintendo-montern testade jag också några kommande 3DS-spel som Luigis Mansion och Paper Mario: Sticker Star som båda två verkade vara riktigt solida handhållna spel. Dock upptäckte jag att jag inte verkar kunna se 3D på konsolen, utan det blev mest bara suddigt och dubbla bilder. 

Trist nog hann jag inte med varken Zombie U eller Nintendoland. 

Sedan blev det att prova på lite kommande Playstation 3-titlar som Playstation Allstars Battle Royale. Spelet verkade helt klart vara underhållande, men det går verkligen inte att se bortom det faktum att det är en Super Smash Bros-klon. Något som jag störde mig på väldigt mycket vid det här testandet som jag även la märke till vid flera andra stationer var att personalen behandlade spelarna lite underligt. Till att börja med var jag lite osäker om det ens var folk som spelar regelbundet på fritiden eller om de helt enkelt bara såg en jobbchans, men det värsta var hur de gav instruktioner hela tiden. "Med den där knappen kan du göra så här", "Ser du den där gubben där, den kan du göra si och så med". Jag kan absolut förstå att de ska ge instruktioner till oerfarna barn eller folk som inte är särskilt invanda med spel, men en 22-årig kille klädd i t-shirt med Super Mario-tryck har nog lite mer erfarenhet. Dels vill jag upptäcka kontrollen själv och de flesta kommentarer de gav var så pass uppenbara att det bara blev fånigt. ¨

Nog om det. 

God of War: Ascension blev det nästa speltestet. Jag är egentligen inget stort fan av serien då jag bara spelet det första och Chains of Olympus till PSP, men det var riktigt kul. Det flöt på helt otroligt bra och var absolut det snyggaste jag såg på mässan. Blir nog att skaffa God of War II och III inom en snar framtid. 

Till sist blev det att testa singleplayer-kampanjen i Far Cry 3 till PC. Även det väldigt snyggt men här var störningsmomentet istället att det även var en Xbox 360-kontroll inkopplad som vibrerade frenetiskt på bordet när man avfyrade en skottsalva. Dessutom fungerade inte headsetet så inget ljud fick upplevas heller. 

Det blev även en del spel som jag gärna hade velat testa, men som jag inte hann med på grund av tidsbristen och långa köer som Halo 4, det väldigt av mig själv hypade Ni No Kuni och som sagt Zombie U och Nintendoland. I övrigt är jag väldigt nöjd med besöket då jag fick prova en hel del spel plus att jag kom hem med Gears of War 3 för 29 kr(blev ett till en polare också) från Elgigantens butik och Killzone Trilogy för en skaplig summa. Dock tror jag att jag skulle haft det lite roligare om jag hade haft en polare med mig och om jag hade möjlighet att gå fler dagar. Nu var det inte så tyvärr, så bara att bita ihop. Jag är väldigt nöjd att jag faktiskt tog tummen ur och tog den här väldigt spontana resan, trots irriterande personal och varm lokal. 

Hur var er upplevelse av Gamex 2012? 

En färgglad sagobok

"N64-Projektet" är en bloggserie där jag recenserar Nintendo 64-spel som jag nyligen spelat. En kompis till mig hittade ett Nintendo 64 för tjugo kronor på en Second Hand-butik för flera månader sedan som han köpte till mig, men ingen handkontroll följde med. Nu efter Retrogathering 2012 har jag skaffat mig två handkontroller och en hel drös med spel. Så låt N64-Projektet starta!

Yoshi's Story är en spirituell uppföljare till Super Nintendo-spelet Super Mario World 2: Yoshi's Island och kom till Nintendo 64 år 1997. Mitt enda tidigare möte med spelet var på en leksaksbutik när jag var en liten grabb, där en teveapparat med ett inkopplat N64 stod. Min erfarenhet av N64-kontrollen var vid det laget väldigt minimal så jag minns att jag mest bara dog och inte riktigt förstod mig på spelet. Jag gick därifrån ganska omgående.

Nu när jag är äldre vet jag att Yoshi's Story inte heller var särskilt gott mottaget när det väl begav sig, så mina förväntningar var inte precis höga när jag satte mig ner i soffan med den otympliga kontrollen i händerna. Eftersom spelet mer eller mindre är en uppföljare på det väldigt omtyckta spelet Super Mario World 2 så sågs det som en blek uppföljare som var sämre på alla sätt. Så illa tycker jag dock inte att det är om man ser på det med rätt ögon.

I Yoshi's Story är Baby Bowser tillbaka och ställer till det för de olikfärgade dinosaurierna igen genom att förvandla deras ö till en sagobok eftersom han är avundsjuk på deras lycka. Dessutom snor han deras Super Happy Tree vilket gör dem väldigt ledsna. I detta kaos kläcks några nya Yoshis som direkt känner på sig att det är något som inte stämmer, och beger sig ut på en resa i sagoboken för att finna trädet. Kanske inte den mest intressanta handlingen någonsin, men det bidrar till den mysiga sagoboksstämningen som hela spelet sprudlar av. Det är heller aldrig handlingen som drar mig till ett Mario-spel, så det är inte det som är det viktiga.

Eftersom spelet utspelar sig i en sagobok så har det en väldigt mysig estetik över sig. Alltifrån omgivningar till fiender är gjorda så att de ser ut att vara av olika material som plast, papper eller trä. Dessutom så är det kanske det mest färgglada spel jag någonsin har vilat ögonen på. Den gulliga inramningen gör det hela inte heller sämre. Ibland kan visserligen banorna vara ganska trist bandesignade och innehåller inte alltid något intressant som Super Mario-spel tenderar att göra, men det är helt klart en unik visuell upplevelse som du inte kan finna i något annat spel i serien.

Något som jag verkligen gillar med spelet är hur det är uppbyggt med banor. I spelet finns det fem olika världar med flera banor i varje. Dock behöver du bara klara en bana i varje värld för att till slut klara spelet. Detta ger ett trevligt omspelningsvärde och ger dig en anledning till att spela vidare om du fått game over. Om du t.ex. får game over på den fjärde världen får du börja om från den första världen, men skillnaden nu är att du kan välja mellan flera banor på varje värld. Det blir helt enkelt ett helt annat spel för varje gång du spelar om det. Det är även trevligt med ett spel som du kan klara av på en eftermiddag, men samtidigt få ut något av genom att spela det igen. Själva banorna i sig är inte heller som de flesta plattformsspel och går inte ut på att ta sig till slutet på banan, utan det går istället ut på att samla 30 frukter. Det som är spännande med det här upplägget är att du absolut ganska lätt kan samla på dig 30 frukter utan problem, men för att få ut så mycket som möjligt av spelet så gäller det att finna alla hemligheter på banorna och utforska varje vrå. För att dessutom få fler banor att välja mellan på världarna gäller det att hitta stora glada hjärtan utplacerade på kluriga platser, så det lönar sig att utforska istället för att bara rusa igenom.

Musiken är även väldigt bidragande till en härlig stämning då framförallt med ledmotivet som nynnas fram. Hela soundtracket är mysigt och gör att banorna får en mycket trevlig stämning.

Yoshi's Story är kanske det perfekta spelet att ta fram en kylig höstkväll att bara mysa ner sig i. Det kanske inte är det bästa eller mest innovativa plattformsspelet någonsin och det har inte den längsta längden, men det är absolut ett trevligt litet spel att plocka fram om man redan spelat sig less på alla andra spel i Super Mario-serien. Banorna må vara mysiga och trevliga men de saknar det där lilla extra som finns i t.ex. Super Mario World eller senare tillskott som Super Mario Galaxy och det känns många gånger som att skaparna verkligen ville vara originella och nytänkande, men de nådde inte riktigt hela vägen fram.

Vilka är dina erfarenheter av Yoshi's Story? Vilket spel vill du läsa om härnäst?

Betyg: 7/10

En resa ner i N64-land

Ett nygammalt Final Fantasy