Feedback

Anders Eklöf

Ålder: 28

Bor: Gävle

Konsoler: Nintendo 64, Nintendo 8-bit, Nintendo DS, Nintendo Wii, PS3, PSP, Sony Playstation, Sony Playstation 2, Super Nintendo (SNES), Xbox360

Senaste recension: Spyro Reignited Trilogy

Min första konsol: Gameboy Pocket

Bästa spel: De långa timmarna med Final Fantasy IX när det först kom ut.

Sämsta spelupplevelse: Den horribla splitscreenen i Lego Lord of the Rings

Spelar just nu: Final Fantasy XIII: Lightning Returns


Anders är en passionerad tv-spelsälskare som är boende i Gävle sedan några år tillbaka. De spel som intresserar honom mest är de som lyckas engagera med en intressant handling tillsammans med spelglädje. 

På fritiden reser han gärna utomlands, spenderar tid i soffan framför en trevlig tv-serie eller film och läser serier eller faktaböcker. 

Anders är en av redaktörerna på sajten. 

https://twitter.com/andersmeklof


Mina senaste bloggar

Av Anders Eklöf

Publicerat 7 november 2012

Ett spontanbesök på Gamex

Anders tog en väldigt oplanerad tripp till Stockholm för att besöka Gamex.

Spontantåget till Stockholm

Förra helgen då Gamex var hade jag egentligen hundra grejor inplanerade, så mina drömmar om att åka dit hade jag länge kastat under mattan. Det skulle inte bli Gamex för mig det här året. Nu blev inte helgen alls som jag hade förväntat mig, men det hör inte riktigt till historien. 


Torsdagen började som en helt vanlig dag. Datorn startades, kaffet puttrade i kaffekokaren och de vanliga sidorna besöktes. Facebook däribland. Mina planer för dagen var egentligen helt obefintliga(jag jobbar mest helger) och känslan av tristess började krypa fram. Så helt plötsligt, ser jag en bild från mässgolvet på Gamex uppladdad från en vän på Facebook. 


Idag? Skulle inte Gamex vara i helgen? 


Efter lite research upptäcker jag att Gamex faktiskt började idag. Tankarna börjar flyga runt i huvudet. För och nackdelar. Kostnad, restid och vad jag annars kunde spendera dagen med. Efter ungefär en timmes funderande fram och tillbaka bestämmer jag mig för en passande tågtid från Gävle till Stockholm, kikar upp hur man sedan tar sig till Kista och tar mig till slut till tågstationen för att inleda min resa. 


Som ni kan förstå var mitt Gamex besök inte vidare planerat. Rätt som det var stod jag där vid de första inledande montrarna på mässgolvet. Playstation om jag inte minns fel. Egentligen hade det nog varit lite roligare om man faktiskt hade med sig någon vän, men ingen av de just då inloggade på Facebook kände sig lika spontana som mig just den dagen. 


Så då var jag där, cirka klockan 15.00 och hade några timmar på mig att få ut så mycket som möjligt av mässan. Ganska så snabbt bestämde jag mig för att besöka Nintendos monter för att prova på den nya konsolen Wii U som jag inte riktigt har blivit övertygad om än. Väl där är det självklart kö men jag får till slut prova Rayman Legends som inte alls till min förvåning är mer av det goda från föregångaren. Det nya momentet med Wii U-kontrollen verkade intressant, men fick aldrig chans att testa. Dock kändes den så kallade Pro Controller väldigt bra i handen. Som en förfinad Xbox 360-kontroll ungefär.



Sen blev det att prova det inte alls särskilt nya New Super Mario Bros Wii U som helt klart är kul, precis som föregångarna, men hade gärna sett att de kom på något nytt istället för att mjölka sönder konceptet. Även här lyckades jag inte att prova den nya kontrollen, men spelmomentet verkade heller inte särskilt kul eller originellt.


Sedan fick jag chans att testa det väldigt efterlängtade Pikmin 3, som jag med min skeptiska inställning innan testat viftat bort som en inget mer än en HD-version av de tidigare spelen. Grafiken var visserligen inte det bästa jag sett, men det var något med kontrollen och flowet i spelet som fick mig att må bra helt enkelt. De tidigare spelen har absolut bra kontroll och känsla, men de hade fått till något extra med den tredje delen. Blev direkt sugen på att plocka fram det första spelet.

 


I Nintendo-montern testade jag också några kommande 3DS-spel som Luigis Mansion och Paper Mario: Sticker Star som båda två verkade vara riktigt solida handhållna spel. Dock upptäckte jag att jag inte verkar kunna se 3D på konsolen, utan det blev mest bara suddigt och dubbla bilder. 


Trist nog hann jag inte med varken Zombie U eller Nintendoland



Sedan blev det att prova på lite kommande Playstation 3-titlar som Playstation Allstars Battle Royale. Spelet verkade helt klart vara underhållande, men det går verkligen inte att se bortom det faktum att det är en Super Smash Bros-klon. Något som jag störde mig på väldigt mycket vid det här testandet som jag även la märke till vid flera andra stationer var att personalen behandlade spelarna lite underligt. Till att börja med var jag lite osäker om det ens var folk som spelar regelbundet på fritiden eller om de helt enkelt bara såg en jobbchans, men det värsta var hur de gav instruktioner hela tiden. "Med den där knappen kan du göra så här", "Ser du den där gubben där, den kan du göra si och så med". Jag kan absolut förstå att de ska ge instruktioner till oerfarna barn eller folk som inte är särskilt invanda med spel, men en 22-årig kille klädd i t-shirt med Super Mario-tryck har nog lite mer erfarenhet. Dels vill jag upptäcka kontrollen själv och de flesta kommentarer de gav var så pass uppenbara att det bara blev fånigt. ¨


Nog om det. 


God of War: Ascension blev det nästa speltestet. Jag är egentligen inget stort fan av serien då jag bara spelet det första och Chains of Olympus till PSP, men det var riktigt kul. Det flöt på helt otroligt bra och var absolut det snyggaste jag såg på mässan. Blir nog att skaffa God of War II och III inom en snar framtid. 



Till sist blev det att testa singleplayer-kampanjen i Far Cry 3 till PC. Även det väldigt snyggt men här var störningsmomentet istället att det även var en Xbox 360-kontroll inkopplad som vibrerade frenetiskt på bordet när man avfyrade en skottsalva. Dessutom fungerade inte headsetet så inget ljud fick upplevas heller. 


Det blev även en del spel som jag gärna hade velat testa, men som jag inte hann med på grund av tidsbristen och långa köer som Halo 4, det väldigt av mig själv hypade Ni No Kuni och som sagt Zombie U och Nintendoland. I övrigt är jag väldigt nöjd med besöket då jag fick prova en hel del spel plus att jag kom hem med Gears of War 3 för 29 kr(blev ett till en polare också) från Elgigantens butik och Killzone Trilogy för en skaplig summa. Dock tror jag att jag skulle haft det lite roligare om jag hade haft en polare med mig och om jag hade möjlighet att gå fler dagar. Nu var det inte så tyvärr, så bara att bita ihop. Jag är väldigt nöjd att jag faktiskt tog tummen ur och tog den här väldigt spontana resan, trots irriterande personal och varm lokal. 


Hur var er upplevelse av Gamex 2012? 

Klicka här för att kommentera

Av Anders Eklöf

Publicerat 17 oktober 2012

Yoshi's Story

N64-Projektet: Yoshi's Story

Första delen i N64-Projektet: Yoshi's Story

En färgglad sagobok

"N64-Projektet" är en bloggserie där jag recenserar Nintendo 64-spel som jag nyligen spelat. En kompis till mig hittade ett Nintendo 64 för tjugo kronor på en Second Hand-butik för flera månader sedan som han köpte till mig, men ingen handkontroll följde med. Nu efter Retrogathering 2012 har jag skaffat mig två handkontroller och en hel drös med spel. Så låt N64-Projektet starta!

Yoshi's Story
är en spirituell uppföljare till Super Nintendo-spelet Super Mario World 2: Yoshi's Island och kom till Nintendo 64 år 1997. Mitt enda tidigare möte med spelet var på en leksaksbutik när jag var en liten grabb, där en teveapparat med ett inkopplat N64 stod. Min erfarenhet av N64-kontrollen var vid det laget väldigt minimal så jag minns att jag mest bara dog och inte riktigt förstod mig på spelet. Jag gick därifrån ganska omgående.

Nu när jag är äldre vet jag att Yoshi's Story inte heller var särskilt gott mottaget när det väl begav sig, så mina förväntningar var inte precis höga när jag satte mig ner i soffan med den otympliga kontrollen i händerna. Eftersom spelet mer eller mindre är en uppföljare på det väldigt omtyckta spelet Super Mario World 2 så sågs det som en blek uppföljare som var sämre på alla sätt. Så illa tycker jag dock inte att det är om man ser på det med rätt ögon.



I Yoshi's Story är Baby Bowser tillbaka och ställer till det för de olikfärgade dinosaurierna igen genom att förvandla deras ö till en sagobok eftersom han är avundsjuk på deras lycka. Dessutom snor han deras Super Happy Tree vilket gör dem väldigt ledsna. I detta kaos kläcks några nya Yoshis som direkt känner på sig att det är något som inte stämmer, och beger sig ut på en resa i sagoboken för att finna trädet. Kanske inte den mest intressanta handlingen någonsin, men det bidrar till den mysiga sagoboksstämningen som hela spelet sprudlar av. Det är heller aldrig handlingen som drar mig till ett Mario-spel, så det är inte det som är det viktiga.



Eftersom spelet utspelar sig i en sagobok så har det en väldigt mysig estetik över sig. Alltifrån omgivningar till fiender är gjorda så att de ser ut att vara av olika material som plast, papper eller trä. Dessutom så är det kanske det mest färgglada spel jag någonsin har vilat ögonen på. Den gulliga inramningen gör det hela inte heller sämre. Ibland kan visserligen banorna vara ganska trist bandesignade och innehåller inte alltid något intressant som Super Mario-spel tenderar att göra, men det är helt klart en unik visuell upplevelse som du inte kan finna i något annat spel i serien.



Något som jag verkligen gillar med spelet är hur det är uppbyggt med banor. I spelet finns det fem olika världar med flera banor i varje. Dock behöver du bara klara en bana i varje värld för att till slut klara spelet. Detta ger ett trevligt omspelningsvärde och ger dig en anledning till att spela vidare om du fått game over. Om du t.ex. får game over på den fjärde världen får du börja om från den första världen, men skillnaden nu är att du kan välja mellan flera banor på varje värld. Det blir helt enkelt ett helt annat spel för varje gång du spelar om det. Det är även trevligt med ett spel som du kan klara av på en eftermiddag, men samtidigt få ut något av genom att spela det igen. Själva banorna i sig är inte heller som de flesta plattformsspel och går inte ut på att ta sig till slutet på banan, utan det går istället ut på att samla 30 frukter. Det som är spännande med det här upplägget är att du absolut ganska lätt kan samla på dig 30 frukter utan problem, men för att få ut så mycket som möjligt av spelet så gäller det att finna alla hemligheter på banorna och utforska varje vrå. För att dessutom få fler banor att välja mellan på världarna gäller det att hitta stora glada hjärtan utplacerade på kluriga platser, så det lönar sig att utforska istället för att bara rusa igenom.

Musiken är även väldigt bidragande till en härlig stämning då framförallt med ledmotivet som nynnas fram. Hela soundtracket är mysigt och gör att banorna får en mycket trevlig stämning.



Yoshi's Story är kanske det perfekta spelet att ta fram en kylig höstkväll att bara mysa ner sig i. Det kanske inte är det bästa eller mest innovativa plattformsspelet någonsin och det har inte den längsta längden, men det är absolut ett trevligt litet spel att plocka fram om man redan spelat sig less på alla andra spel i Super Mario-serien. Banorna må vara mysiga och trevliga men de saknar det där lilla extra som finns i t.ex. Super Mario World eller senare tillskott som Super Mario Galaxy och det känns många gånger som att skaparna verkligen ville vara originella och nytänkande, men de nådde inte riktigt hela vägen fram.

Vilka är dina erfarenheter av Yoshi's Story? Vilket spel vill du läsa om härnäst?

Betyg: 7/10

Klicka här för att kommentera

Av Anders Eklöf

Publicerat 9 oktober 2012

N64-Projektet: En prolog

Följ med Anders på en resa till N64-land i en bloggserie

En resa ner i N64-land

Nintendo 64 är en konsol som jag absolut har kommit i kontakt med vid flera tillfällen i mitt liv. Några matcher Super Smash Bros i mellanstadiet, känslan av att Pokemon Stadium var det häftigaste någonsin eller genomspelningar av The Legend of Zelda: Ocarina of Time på Gamecube. Dock hade jag aldrig någon egen Nintendo 64 när jag var liten utan jag växte upp med Playstation. Medan andra spelade Super Mario 64 och hyllade det som världens bästa spel spelade jag Spyro the Dragon eller Crash Bandicoot och var väldigt nöjd med det. När andra har fina minnen från Mario Kart 64 minns jag Crash Team Racing som ett bättre spel. 

Nintendo 64 har som sagt alltid varit närvarande under mitt liv som spelare, men jag har aldrig riktigt haft den där kärleksrelationen som många andra haft. Det är något jag vill försöka ändra på. 

För några månader sedan hittade en vän till mig en Nintendo 64-konsol för tjugo kr på en loppis som han köpte till mig eftersom han visste att jag är intresserad av äldre spel. Dock följde ingen kontroll med och det tog ett bra tag innan jag faktiskt fick tag i en. Nu när jag var på Retrogathering 2012 i Västerås så var ett mål att hitta en eller flera kontroller och spel till konsolen, och så blev fallet. 

Så poängen med den här bloggserien är att jag ska försöka spela igenom något Nintendo 64-spel minst en gång i månaden för att sedan skriva en liten recension eller en upplevelsebeskrivning kring spelet. Kanske blir du själv tipsad om någon gammal pärla eller så kanske jag hjälper dig att få nostalgikänslor? 

Så vilka spel vill ni att jag ska spela? Vilka spel är värda att spela? Tipsa mig! 
Klicka här för att kommentera

Av Anders Eklöf

Publicerat 4 augusti 2012

Final Fantasy IV Complete Collection

Spelar just nu: Final Fantasy IV Complete Collection

Anders delar med sig av vad han spelar för tillfället

Ett nygammalt Final Fantasy

"Spelar just nu" är en ny bloggserie där vi på Spelnyheterna delar med oss till er läsare vad vi spelar för tillfället och ger er lite reflektioner kring det aktuella spelet. Kanske du blir tipsad om ett spel du missat eller påmind om ett du tidigare varit intresserad av? 


Final Fantasy är en serie som har följt mig ända sen jag såg en förhandstitt av Final Fantasy IX i ett nummer av Playstation Magasinet för många många år sedan. Final Fantasy IX skulle senare bli ett av mina absoluta favoritspel(fast det är en annan historia!), och serien har haft en speciell plats i mitt hjärta sen dess. 

Final Fantasy IV är dock en del i serien som jag gillar, men som jag aldrig har klarat igenom. Ni vet hur det är, man börjar spela ett spel, älskar det, för att sedan glömma det i skuggan av ett annat spel som man lyckats få tag i. Första försöket  blev på originalversionen till Super Nintendo för flera år sedan, men då blev jag inte frälst precis. Efter det har jag gett mig an remaken till Nintendo DS som kom för några år sedan. Absolut ett bra spel, men som sagt, ni vet hur det är. 

Originalversionen av Final Fantasy IV

För ett tag sen skaffade jag mig ett PSP begagnat för en billig penning, då jag kände att jag missade många fina lir genom att inte ha en konsol i min ägo. Så nu sitter jag här, med Final Fantasy IV: Complete Collection laddat i min PSP och spelar för tredje gången. Skillnaden på den här versionen och remaken till Nintendo DS är att den var en mer omfattande återutgivning med 3D-grafik istället för 2D, medan den här versionen är en polerad version av originalet. Kan tänka mig att tanken bakom återutgivningen var att försöka göra originalskisserna av tex fienderna lite mer rättvisa. När jag faktiskt tittar tillbaka på bilder från originalet så märker jag hur fantastisk stor skillnad det är, även fast spelet fortfarande inte är förändrat spelmässigt. 

Ondingen Golbez nu i HD2D! 

Handlingen i det fjärde spelet är väldigt klassiskt Final Fantasy på det viset att det kretsar väldigt mycket kring kristaller. Grundhandlingen är egentligen inte mycket mer än att godingarna försöker stoppa ondingarna från att få tag i världens kristaller. Istället är det huvudpersonen Cecils resa som är det intressanta. Det är inte så vanligt i Final Fantasy IV att vi får börja på den onda sidan, eller hur? I övrigt kan jag inte säga att karaktärsensemblen är särskilt imponerande, om man ska jämföra med tex IV, VII eller IX, men de är lätta att tycka om på grund av sin simpelhet. Spelet i sig är inte heller ett av de bästa, då de inte riktigt hade bemästrat berättartekniken och att det kan bli ganska så tjatigt många gånger(tro mig, det är i alla fall hundrafemtiotvå gånger bättre än den senaste floppen XIII), men det är absolut en rolig historielektion i J-RPG. 


Om du ska ge dig an den fjärde delen i serien, så rekommenderar jag verkligen den här versionen av spelet framför tex DS-remaken. Grafiken är verkligen fin att titta på och det nyarrangerade soundtracket är mycket trevligt. DS-versionen är bra, men jag tycker den saknar en del av magin och charmen som 2D-modellerna bidrar med(dessutom så lider det av fruktansvärt röstskådespeleri). Nu har jag inte hunnit spela uppföljaren The After Years, men huvudspelet är då värt att spendera tid med. 

På återseende, nu ska jag tillbaka till äventyrandet och smiska Marlboro-monster på tentaklerna! 


Klicka här för att kommentera
« 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

Senast uppdaterat

Senaste recensionerna

Appstore logotype Googleplay logotype
Ladda ner Spelnyheterna som app!

Spelkalender