Feedback

Anders Eklöf

Ålder: 28

Bor: Gävle

Konsoler: Nintendo 64, Nintendo 8-bit, Nintendo DS, Nintendo Wii, PS3, PSP, Sony Playstation, Sony Playstation 2, Super Nintendo (SNES), Xbox360

Senaste recension: Spyro Reignited Trilogy

Min första konsol: Gameboy Pocket

Bästa spel: De långa timmarna med Final Fantasy IX när det först kom ut.

Sämsta spelupplevelse: Den horribla splitscreenen i Lego Lord of the Rings

Spelar just nu: Final Fantasy XIII: Lightning Returns


Anders är en passionerad tv-spelsälskare som är boende i Gävle sedan några år tillbaka. De spel som intresserar honom mest är de som lyckas engagera med en intressant handling tillsammans med spelglädje. 

På fritiden reser han gärna utomlands, spenderar tid i soffan framför en trevlig tv-serie eller film och läser serier eller faktaböcker. 

Anders är en av redaktörerna på sajten. 

https://twitter.com/andersmeklof


Mina senaste bloggar

Av Anders Eklöf

Publicerat 17 februari 2013

Mega Man Maraton

Ett plötsligt möte med "The Blue Bomber" som startade en resa

Historien börjar med att jag och en polare hade ett långt pass med Donkey Kong Country Returns till Wii bakom oss. Svordomar utbyttes och frustrationen var hög efter att vi dött cirka 456 gånger på en och samma bana. Till slut var jag den som gav upp och stängde av spelet med en suck. 

Där på Wii-konsolens startsida låg då det första Mega Man-spelet från 1987 till NES som jag köpt till Virtual Console för ett flertal år sedan utan att ha rört det särskilt mycket sedan dess. Efter några utbytta blickar mot varandra bestämde vi oss för att ge det en chans för lite variation. 


Det tog inte lång tid förrän vi kände att vi faktiskt hade en plikt att klara spelet, hur lång tid det än skulle ta och hur svårt det än kunde bli. Även under dessa spelsessioner(som blev ganska många innan vi faktiskt klarade av spelet) blev kvällarna sena, hårda svordomar utbyttes och kontroller kastades i soffan. Men en kväll hade vi kommit till de absolut sista banorna och efter ytterligare ett par timmar med hård koncentration och "trial & error" så var Dr Wily besegrad och eftertexterna rullade. Precis som många gånger under spelets gång så växlades de arga minerna och svordomarna mot ett stående hurrarop som inte mycket kan slå. 

Jag har egentligen inte så stor erfarenhet av Mega Man-serien tidigare förutom att jag har Mega Man III till mitt NES som jag faktiskt lyckades klara för några år sedan och de nygamla spelen Mega Man 9 och 10 till Xbox 360. Men efter den här intensiva genomspelningen med min vän så har en kärlek mot serien börjat att gro inom mig. Även om de tidiga Mega Man-spelen lider av enormt oförlåtande bandesign(jag tänker på er, teleporterande plattformar) ibland så finns det något fantastiskt utmanande i dem som inte många andra spel lyckas med nuförtiden. Det är inte många andra singleplayer-spel som jag skulle orka spela flera timmar tillsammans med en vän till hands, men det här fungerade galant. Med samarbete och motstånd mot oss lyckades vi till slut få ner den onde Dr Wily. 


Något som inte går att undgå att nämna när man pratar om den blå bombaren är musiken. Redan i det första spelet har de skapat några av de bästa melodierna som finns på den klumpiga grå maskinen. De kan bli tjatiga när man spenderat några timmar på en viss bana, men de är trots det enormt bra. 


Efter den här genomspelningen kom jag och min polare överens om att vi ska skaffa de resterande spelen i serien och spela igenom även dessa, så härnäst väntar Mega Man II, spelet som många anser vara det bästa i serien. Så jag kan bara rekommendera att du och en nära vän plockar upp ett klassiskt spel en kväll och försöker klara det tillsammans. Det är ett väldigt speciellt sätt att umgås som kanske inte alla klarar av, men för mig var det viktigt. 


Vad är din erfarenhet av Mega Man-spelen? Vilket är din favorit? Bästa minne av serien?  Klicka här för att kommentera

Av Anders Eklöf

Publicerat 13 februari 2013

Wreck-it Ralph

Tankar om Wreck-It Ralph

Den perfekta filmen för den spelintresserade?

När jag för första gången fick nys om den kommande Disney-filmen med överhängande tv-spelstema bubblade det runt i min kropp. Förväntningarna sköt i höjden och väntan var lång. Nu är den dock äntligen här men mina tankar är en aning obestämda. 

Är det den perfekta filmen för den spelintresserade? 

Wreck-It Ralph handlar om tv-spelsfiguren Ralph som är en invånare i arkadspelet Fix-It Felix(som onekligen får mig och många andra att tänka på arkadklassikern Donkey Kong) i en värld där tv-spelkaraktärer samlas på en tågcentral för att ta sig ut till sina respektive arkadspel i i en riktig arkadhall. När besökarna på arkadhallen spelar spelet så måste karaktärerna göra sitt jobb så att säga. Mycket originell idé måste jag säga som gör sig mycket bra i det här formatet. Problemet ligger i att Ralph börjar bli aningen trött på att vara skurk i spelet och att bli behandlad därefter medan hjälten i spelet, Felix, välkomnas av spelets resterande invånare som en vän. Det ena leder till det andra och Ralph blir utmanad att skaffa sig en medalj för att bevisa att han också kan vara en hjälte. Detta måste han dock göra i ett annat spel på arkadhallen, så jakten sätter igång. 


På vägen är han i det icke existerande spelet Heroes Duty som för tankarna till allt ifrån Halo,Metroid och såklart Call of Duty. En mycket charmig detalj är att Jane Lynch som är mest känd som Sue Sylvester i tv-serien Glee har rollen som den stenhårda badass-bruden som jobbar i det spelet. Hennes repliker påminner en hel del hur hon formulerar sig som just Sue Sylvester. En annan kul detalj är att den enorma dubsteparisten Skrillex har gjort låten Bug Hunt för just actionrykande scenen(plus en till liten cameo som jag inte tänker avslöja!). Efter den skapligt korta visiten i Heroes Duty förflyttas handlingen till det sockersöta kart-spelet Sugar Rush(Mario Kart) där mestadels av den resterande handlingen tar plats. 

På flera sätt kan jag tycka att det är lite halvdant att det bara är två olika spel som får representera två genrer som får plats i filmen. De båda gör sig visserligen mycket bra men jag hade förväntat mig lite mer. Den absolut största dragningskraften inför filmen har varit att flera stora spelföretag har lånat ut sina karaktärer så som Bowser från Super Mario, Zangief och flertal Street Fighter-karaktärer och bland andra den bortglömde Q-Bert. Till och från är dessa referenser helt fantastiska och klockrena, som till exempel den väldigt förbirusande Metal Gear-referensen men ibland känns det inte som att de gått hela vägen. Det hade kunnat vara en aning fler lite mer utvecklade referenser som får ta en större plats i handlingen. 


Samtidigt kan jag dock motargumentera mot mitt nyss nämnda argument, då fler referenser och fler spelkaraktärer som hade fått tagit plats hade flyttat fokuset allt för mycket från handlingen. De nyskapade karaktärerna är så pass intressanta så att de är värda den tid de får, så det kanske är en fördel att inte Sonic eller någon annan känd karaktär för ta så mycket plats. Handlingen är visserligen inte mycket mer än en outsiderberättelse där karaktären känner sig utanför för att sedan försöka hävda sin betydelsefullhet, men det görs så pass intressant att det inte hade fungerat om referenserna hade fått agerat mer i filmen. Det hade blivit en ofokuserad referenssoppa utan dess like. 

Wreck-It Ralph är utan tvekan en sevärd film för både den otroligt spelintresserade individen samtidigt som den kan vara kul för någon som inte spelat tv-spel sedan den var tio år gammal. Som sagt så kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om just balansen mellan tv-spelsreferenser och den egna handlingen, men slutresultatet är absolut underhållande på flera plan. 


Även om mitt fanboy-hjärta hade velat se en scen där Sonic, Bowser och Zangief kunde komma till räddning så är jag nöjd. Så ta dig tid och gå och se den på bio när du har chansen! 
Klicka här för att kommentera

Av Anders Eklöf

Publicerat 18 januari 2013

DMC: Devil May Cry

Första intryck: DmC

Anders berättar om sitt första möte med DmC

Dante i ny skrud

Innan releasen av DmC har jag inte riktigt vetat vad jag skulle tro om spelet eftersom man inte riktigt visste vad som skulle förväntas av det. Bytet av studio och rebooten skapade blandade känslor. Den demo som varit tillgänglig ett tag tidigare satte bara fler griller i huvudet på mig då det spelmässigt verkade underhållande men lite rörigt, medan bossen mot den stora slemklumpen mest skapade avsky i mig med sina urvidriga repliker. 

Nu när jag har spelat några timmar av spelet så är jag positivt överraskad på flera plan. Striderna är mycket underhållande(kanske inte riktigt lika avancerade som i de tidigare spelen) mycket på grund av systemet där du har tre vapen tillgängliga genom att helt enkelt hålla in L2 eller R2(spelar PS3-versionen) samtidigt som du trycker på attackknappen. Striderna kan bli lite tjatiga ibland men för det mesta underhåller de mig tillsammans med den hårda musiken. 

Handlingsmässigt är det också lite mer avancerat än tidigare även om det kanske inte är någon helt fantastisk berättelse, men det är kul att de i alla fall försökt göra något mer än vad Capcom gjort med de tidigare ganska trista och simpla berättelserna. 

Av de timmar jag spelat spelet är jag som sagt positivt överraskad, men man vet aldrig vad som kan hända senare i spelet. Du kan läsa recensionen av spelet om några dagar. 

Klicka här för att kommentera

Av Anders Eklöf

Publicerat 9 januari 2013

N64-Projektet: Pokémon Stadium

Nu när Pokémon X och Y är annonserat passar Anders på att berätta om sin relation till Pokémon Stadium till N64.

Måste fånga alla


Tidigare delar i N64-Projektet:

Prolog: http://www.spelnyheterna.se/Nyhet/911/N64Projektet-En-prolog

Yoshi's Story: http://www.spelnyheterna.se/Nyhet/908/N64Projektet-Yoshis-Story

Lylat Wars: http://www.spelnyheterna.se/Nyhet/923/N64Projektet-Lylat-Wars


Pokémon Stadium: 

Min relation till Pokémon är precis som många andra i min ålder väldigt stark, i alla fall i en nostalgisk synvinkel. När Pokémon Red och Blue kom till Sverige var jag runt nio år gammal och det var mitt absolut första spel. Jag hade samlat ihop pengar på egen hand och minns så väl hur jag stod där i kassan på Leklust i Mora och bad om ett GameBoy med Pokémon Red. Ett tag senare kom spelkorten som byttes frenetiskt på skolgården, även om ingen visste hur man egentligen spelade. Under tiden gick också tv-serien på TV4. Om jag missade ett avsnitt kunde jag bli riktigt ledsen en stund, så illa var beroendet av franchisen. Ju äldre jag blivit har dock mitt intresse svalnat allt mer. Det finns absolut något nostalgiskt i att spela Pokémon Red igen eller Silver, men jag har inte riktigt fastnat för spelen efter det. Under den här unga hysterin fanns också ett visst spel till Nintendo 64, en konsol jag inte hade på den tiden. Det här spelet var Pokémon Stadium som jag spelade hos en vän på den tiden och nu har jag fått chansen att pröva det igen.



Pokémon Stadium var på den tiden något mycket spännande, då det var första gången vi fick se våra älskade monster i rörelse och i 3D-grafik. Även om jag inte minns det första mötet med spelet riktigt så kan jag tänka mig att jag satt med uppspärrade ögon och gapande käft framför tv-skärmen där hemma hos min vän. Det var helt enormt att kunna spela fighterna i rörelse, i färg och med mer avancerat ljud. Nu när jag väl har tagit mig an spelet i vuxen ålder så sitter de nostalgiska glasögonen ganska stadigt, men det är ändå lite imma på dem. 


Spelet går mer eller mindre ut på att slåss med olika Pokémon i flertalet turneringar. Till skillnad från de bärbara spelen som är episka äventyr med rollspelsinslag så är det här bara matcherna. I spelet finns det fler olika lägen som för det mesta går ut på att du väljer ett gäng av de 150 första monsterna för att sedan möta allt svårare tränare. Det finns något väldigt tillfredsställande strategiskt i att välja sex olika men kompletterande varelser för att sedan enbart få välja tre av dessa utifrån vad som passar bäst mot de motståndaren kanske väljer. Striderna är egentligen inget annat än striderna från originalspelet, fast i 3D och med en irriterande kommentator som tjatar. Så i efterhand är det inte ett särskilt kul spel eftersom det enbart går att slåss mot datorer eller mot vänner. Under min omspelning fick jag även chans att spela med en vän, vilket var en aning roligare än mot datorerna eftersom det strategiska finns kvar men med känslan att du faktiskt möter någon "på riktigt". I övrigt finns det också ett gäng Mario Party-inspirerade minispel, som tyvärr i jämförelse med den serien ter sig väldigt gråa och trista. Vad mitt minne säger är att det var något av det roligaste med spelet, men när jag nu sitter där med min vän bredvid mig i soffan så fanns bara besvikelse. 



Som slutsats kan jag säga att Pokémon Stadium i jämförelse med de första bärbara spelen ter sig ganska tunt och trist, då det saknar äventyrskänslan. Visserligen är det hela poängen med spelet, att det bara fokuserar på striderna, men det går bara inte att undgå. Jag har aldrig fått chansen att testa uppföljaren som även hade monsterna från Pokémon Gold och Silver, men jag kan inte tänka mig att det finns någon nämnvärd förbättring i det spelet. Som tröst har jag istället fått tag i Pokémon Black till Nintendo DS med förhoppningen att jag ska få en spännande och värd upplevelse av det. 


Hur är din relation med Pokémon-serien? 

Klicka här för att kommentera
« 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 »

Senast uppdaterat

Senaste recensionerna

Appstore logotype Googleplay logotype
Ladda ner Spelnyheterna som app!

Spelkalender