Feedback

Av Christoffer Heijerdahl

Publicerat 2 augusti 2019

Wolfenstein: Youngblood

Recension - Wolfenstein: Youngblood

Vi har spelat den senaste delen av Wolfenstein-serien, Wolfenstein: Youngblood

"Håll min hand, syster. Vi går på en osäker väg, enligt den eviga stjärnor, famlande, du och jag. Hjälp mig när foten gör misstag och inte kan hitta sin väg."
- Dagny Tande Lid (1903-1998)

MachineGames och Arkane Studios har gått samman för att ge oss den senaste delen i Wolfenstein-serien, Youngblood. Här får vi stifta bekantskap med B.J. Blazkowiczs tvillingdöttrar Jess och Soph i deras resa genom nazi-ockuperade Frankrike. På ytan och till starten kändes äventyret välbekant och spontant som mer utav de goda från serien. Dock blir det smärtsamt tydligt längre in i upplevelsen att vissa saker inte riktigt stämmer överens med det vi kommit att lära känna. Wolfenstein: Youngblood levererar en ojämn upplevelse när man har The New Order och The New Colossus att se tillbaka på. 

Tjugo år har passerat sedan slutet på Wolfenstein II: The New Colossus och Amerika har med blod, svett och tårar återtagit sitt hemland från de nazistiska tyrannerna. Jess och Soph Blazkowicz har växt upp med vetskapen att deras far och mor är ordentligt hatade från fiendemakten och därmed fått kunskapen i hur man försvarar sig. Men sitt namns rykte i ryggen har vardagen bestått av vapenhantering, närstridsövningar och en mängd kaxiga citat. Allt sammankokat till ultimata mördarmaskiner för framtiden. 

Spela ensam eller tillsammans med en vän.


En kort tid därefter försvinner B.J. Blazkowicz spårlöst när han under falsk identitet lämnar landet. Hans familj och vänner står utan svar och döttrarna beslutar sig för att resa efter honom. Spåren leder dem till Paris, som fortfarande står under nazistiskt styre, dock inte utan ett visst motstånd. Den franska motståndsrörelsen behöver hjälp och det är genom dem informationen kring deras fars försvinnande nystas upp. Jess och Soph tar därför upp kampen och gör det de alltid tränats för, döda nazister. 

Berättelsen i Wolfenstein: Youngblood bjuder på överraskningar och har en del riktigt bra stunder rent berättarmässigt. Frankrike är en trevlig kontrast till det amerikanska slagfältet och har designats på ett annat sätt. Likt de tidigare spelen i serien målas en enorm övermakt upp framför en, och känslan av få detta höga torn att kollapsa är oerhört tillfredställande. 

Dock lider kampanjen av en del svackor, särskilt i hur dess uppdrag är upplagda. Borta är den linjära berättarstruktur som de tidigare spelen haft och ersatts av uppdrag som kan tacklas i valfri ordning. Detta gör att jag ibland tappar fokus när det erbjuds tre sidouppdrag istället för att komma framåt i narrativet.

Du och jag mot världen syrran!


Avsaknaden av den linjära dramaturgin och Youngbloods uppdragsdesign gör att spelet mer känns likt Destiny och The Division, vilket inte är det jag vill ha från en Wolfenstein-spel. Det blir plottrigt och svårt att hänga med och jag förstår inte riktigt varför man gjort grinding och looting till en sådan stor del av upplevelsen. Visst, man har letat och samlat föremål i tidigare spel, men det har aldrig varit lika centralt som nu. 

Rent tekniskt levererar Youngblood en rad olika miljöer och en större värld är tidigare. Men större innebär också mer yta att fylla och ibland känns vissa miljöer lite tråkiga och repetitiva. Jag hade önskat mer variation. Rent grafiskt är spelet i klass med sina föregångare och jag fortsätter uppskatta den smidighet som återfinns i spelets bilduppdatering. Känslan att snabbt och koncist meja ner fiender genom korridor är fortfarande kvar. 

Dock har man även här valt att implementera en RPG-mekanik som jag är lite "anti" emot i detta sammanhang. Fienders hälsopoler är numera alltid närvarande och man kan snabbt se om en fiende är starkare än sig själv. Det krävs därför en hel del uppgraderande innan man kan mäta sig emot de värsta bestarna, vilket i sin tur kräver en del backtracking. Det gäller alltså att kombinera sin egen nivå till utmaningen och ibland vill man helt enkelt bara framåt i berättelsen. 


Jess & Soph på nya äventyr.


Ljuddesignen är bra med varierande vapenljud och bombastisk musik. Röstskådespelet är av blandad kvalitet, särskilt när det kommer till de yngre förmågorna. Svart humor är central till Wolfenstein och återfinns verkligen hos B.J. Blazkowiczs döttrar, dock kan det ibland kännas lite väl krystat och överspelat. Det finns en delikat linje och Youngblood lyckas inte alltid hålla balansen intakt här. 

Den stora nyheten är dock spelets co-op möjligheter, då Youngblood helst ska avnjutas tillsammans med en vän. Man kan alltså spela igenom hela äventyret över nätet eller med hjälp av datorstyrd assistans. Och det är framförallt här som Youngblood skiner för mig, det är roligt att döda nazister tillsammans med vänner. Co-op-läget är också väldigt smidigt att hoppa in och ut igenom, vilket underlättar om man snabbt behöver skifta något i den verkliga världen. 

Nu j*vlar ska vi spränga saker.


Sammanfattningsvis levererar Wolfenstein: Youngblood en ojämn helhet hos mig. Här finns många saker jag verkligen gillar, då med co-op i framkanten. Trevlig grafik och en öppen värld att utforska och en berättelse som har en del ljusglimtar. Dock lider spelet av en ojämn uppdragsdesign med repetitiva mål, huvudkaraktärer som ibland känns onödigt krystade i sitt manus, samt en del tråkiga miljöer. Youngblood blir därför en blek jämförelse i sällskap av de två tidigare spelen i reboot-serien.   

6

Av Christoffer Heijerdahl

Publicerat 2 augusti 2019

Wolfenstein: Youngblood når inte upp till storheten från de tidigare titlarna i serien. Dock är det en ganska rolig upplevelse tillsammans med en vän.

Bli först med att kommentera


Skicka

Senaste nyheterna om Wolfenstein: Youngblood

Läsarnas spelbetyg

-

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Antal röster: 0

Wolfenstein: Youngblood

Betyg: 6/10Läs recensionen »

Läs mer

Senast uppdaterat

Senaste recensionerna

Appstore logotype Googleplay logotype
Ladda ner Spelnyheterna som app!

Spelkalender