Feedback

Av Anders Eklöf

Publicerat 9 april 2019

Devil May Cry 5

Recension: Devil May Cry 5

Demonjägaren Dante och hans följe är tillbaka i ännu ett actionpackat äventyr.

Redan när det första Devil May Cry släpptes till Playstation 2 blev jag förälskad i serien och den så kallade hack 'n' slash-genren. Det var någonting med den fånigt mörka stämningen, de snabba striderna och det kaxiga tilltalet som demonjägaren Dante for sig med. 

Egentligen har inte mycket hänt sedan dess, då grundkonceptet och den överdrivna goth-stilen har följt med serien genom konsolgenerationerna utan särskilt stora förändringar. Varför ändra på något som redan är perfekt? 

Femman gör dock lika mycket nytt för serien som det finslipar de gamla idéerna från de tidigare delarna, men inte helt utan skavanker. 

Nero från Devil May Cry 4 har återvänt, klippt sig och skaffat ett "jobb". 


Devil May Cry 5 utspelar sig några år efter det fjärde spelet, där vi fick stifta bekantskap med karaktären Nero. I inledningen får vi veta att han har tagit sig an ett svårt uppdrag tillsammans med Dante och en mystisk filur kallad V, som snabbt visar sig vara för mycket för de tre. En ondskefull demon kallad Urizen är nämligen på väg att ta över världen, vilket de tre hjältarna knappt lyckas förhindra. 

Premissen kretsar därmed om att de tre måste samla sina krafter för att återigen försöka stoppa Urizen, samtidigt som de alla tampas med sina mörka förflutna. Till en början tyckte jag att berättelsen kändes hastig och förvirrande, men det dröjde inte länge innan jag började uppskatta den som den kanske bästa i hela seriens historia. Doften av b-film är fortfarande starkt närvarande, men det känns som att de lagt lite mer tid på att berättelsen ska vara något annat än bara ännu en anledning att få slakta demoner med hårdrock i bakgrunden. 

Actionsekvenserna är bloddrypande ögongodis. 


Striderna får dock fortfarande mest yta under strålkastarna. Den stora skillnaden den här gången är att du får chansen att kontrollera tre karaktärer istället för en. Dante spelas precis som förr, med en stor vapenarsenal och spektakulära knappkombinationer. Nero har förlorat sin demoniska arm och har istället utrustats med mekaniska konstruktioner som kan allt ifrån skjuta blixtar till dra till sig fiender. 

Sist men inte minst har vi det nya tillskottet, V, som skiljer sig mest. Han har nämligen tre demoniska kompanjoner som han kan kontrollera, så här handlar det mycket mer om att hålla sig på avstånd och strategiskt välja vilket monster som passar bäst för tillfället. 

Det här bidrar med en välkommen variation, men samtidigt tycker åtminstone inte jag att alla tre är lika roliga att spela som. Neros armar blir mest korta avbrott från svärdsvingandet och om du verkligen inte koncentrerar dig som V blir det mest ett frenetiskt hamrande på knapparna. Dessutom kan det dröja flera uppdrag innan du får byta karaktär, så gillar du inte alla får du dock bita ihop och vänta tills din favorit dyker upp. 

V och hans demoner är underhållande att kontrollera, men blir ganska snabbt tjatigt. 


Däremot är striderna sällan något annat än spektakulära, oavsett vilken karaktär du spelar som. Grafiken, designen på monstren och det relativt djupa spelsystemet skapar en fantastiskt tilltalande helhet som få spel i genren uppnår. 

Något som inte är lika imponerande är den enformiga och gammalmodiga bandesignen. Här känns det verkligen som att utvecklarna har stannat på det tidiga 2000-talet. Flera omgivningar ser visserligen väldigt vackra ut, men för det mesta är det en ganska grå och trist massa som växlar mellan ruinerad stad eller helvetiska grottor. Det handlar heller sällan om något annat än att gå längs en linjär korridor och slakta det som vill döda dig längs vägen. 

Grafiskt visar den så kallade "RE Engine" (som används i Resident Evil 7 och Resident Evil 2 Remake) verkligen vad den går för. Mellansekvenserna är alltid en fröjd att titta på och karaktärerna ser oerhört levande ut, oavsett om de pratar med varandra eller hugger en demon itu. Allt i en stadig bilduppdatering, med fina färger och imponerande situationer som målas upp på skärmen. 

Grafiken gör mycket för den häpnadsväckande upplevelsen.


Även ljudet levererar en tillfredställande helhet. Röstskådespelarna gör mycket för att den ostiga men spännande berättelsen ska bli så tilltalande som den är för ett fan av serien, men framförallt gör musiken mycket för de actionpackade scenerna. Framförallt låten "Devil Trigger", som spelas varje gång Nero är ute och svingar sitt svärd. 

Tyvärr lever även den ibland förlegade kvinnosynen kvar från de tidigare spelen. De tre kvinnliga karaktärerna som är med får oftast stå i bakgrunden, blir räddade av de manliga hjältarna eller blir till och med avklädda ett antal gånger. 

En bild säger mer än tusen ord. 


Inledningsvis kände jag mig en aning besvikelse för demonjägarnas återkomst med det röriga systemet med tre olika spelbara karaktärer, den snurriga inledningen och de linjära korridorerna. I slutändan känner jag mig dock oerhört nöjd. Det här är en värdig fortsättning som både bygger vidare på de mångåriga idéerna och ger mycket nytt blod till serien. Självfallet är inte allt perfekt, men vilket spel är det egentligen? 

Vi får helt enkelt nöja oss med att Capcom har gjort ännu ett riktigt bra Devil May Cry. 

 

9

Av Anders Eklöf

Publicerat 9 april 2019

Devil May Cry 5 är ett kärt återseende med de Dante och hans vänner, som levererar en både gripande och spektakulär spelupplevelse.

Bli först med att kommentera


Skicka

Senaste nyheterna om Devil May Cry 5

Läsarnas spelbetyg

-

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Antal röster: 0

Devil May Cry 5

Lanseringsdatum: 8 mars 2019

Enhet: PC, Playstation 4, XboxOne

Genre: Action, Hack-n-Slash

Utvecklare: Capcom

Utgivare: Capcom

Antal spelare: 1

Betyg: 9/10Läs recensionen »

Spelets rekommenderade ålder är 18 år och uppåt.
Skräck: Spel som kan vara skrämmande för små barn
Läs mer

Senast uppdaterat

Senaste recensionerna

Appstore logotype Googleplay logotype
Ladda ner Spelnyheterna som app!

Spelkalender