Feedback

Av Christoffer Heijerdahl

Publicerat 30 oktober 2017

Wolfenstein II: The New Colossus

Recension - Wolfenstein II: The New Colossus

Christoffer har spelat Wolfenstein II: The New Colossus!

"Helvetet är tomt, alla djävlar är här." -  William Shakespeare (1564-1616)


”Att vara sen till tåget” är något som beskriver mitt Wolfenstein-spelande perfekt. För trots att Wolfenstein: The New Order släpptes 2014 skulle det dröja hela 3 år innan unge Herr Heijerdahl slet Nazistskalper för fulla hus. Mitt äventyr med William B.J Blazkowicz rasade på i en snabb fart och jag älskade det fullständiga kaos som infann sig i scenerierna. Svenskstudion MachineGames briljanta narrativ med fokus på karaktärer och gameplay smalt samman i en fin helhet. 


Och efter ett slut som lämnade mig lika belåten som hjärtkrossad blev jag glatt överraskad att få veta att uppföljaren inte var långt borta. The New Colossus bygger vidare på vad som gjorde sitt original bra, samtidigt som den lägger grunden för ett helt nytt äventyr på okänd mark. Vi befinner oss nu i Amerika och vårt jobb är att tända gnistan för en ny revolution.


Nya karaktärer och nya mål. 


Under årets upplaga av Comic Con Stockholm fick jag och Anders Eklöf möjligheten att sätta oss med Wolfensteins Senior Game Designer; Arcade Berg. I vår intervju pratade vi mycket om förväntningar, upplägg och förhoppningar, och nu med faciten i hand är jag glad att man tog bra beslut. Wolfenstein II: The New Colossus är inte bara en suverän uppföljare, den förfinar på många sätt det jag kom att älska med det första spelet, nämligen friheten att tackla problem. För när det kommer till problem behöver man inte gå särskilt långt innan man stöter ihop med dem, nazisterna härskar ju för bövelen. Mängden gånger spelet tvingar mig att genomlida de grymheter som begås av dessa mänskliga as är stor, och eldar upp min nyfunna beslutsamhet ännu mer.


Vad är ett Wolfenstein-spel utan sina vapen?


Vi pratade också en del om avsaknaden av flerspelarlägen i Wolfenstein II: The New Colossus, och fick då till svar att studion ville fokusera sina krafter på att utveckla en stark enspelarupplevelse. Dock kan jag förstå den andra sidan av myntet, det hade nog varit roligt att uppleva det kaos som infaller i kampanjen under en flerspelarmatch. Dock kan jag inte förneka att man ser vart fokuset lagts, och i grund och botten är jag glad att man gjorde dessa begränsningar.

 

Wolfenstein II: The New Colossus tar vid direkt där The New Order slutade, så alla karaktärer som överlevde den sista striden i det spelet är även med här. Utan att gå in på djupare detaljer slutade det hela aningen knivigt för vår hjälte B.J, som nu ligger i koma. En kort tid senare är våra hjältar under attack, en attack som leds av den galna Frau Engel. Hon är fullt beslutsam om att hitta och tillintetgöra Blazkowicz för de brott han begått, och hon har en personlig vendetta med på köpet. Det som verkligen bär det narrativa framåt denna gång är balanslinjen som dessa två karaktärer går på.


Ett tydligt fokus på att någon alltid har övertaget och att saker och ting när som helst kan förändras. Det största som levde vidare efter min genomspelning var just denna känsla, en känsla av makt och maktlöshet, något som The New Order också var bra på att förmedla men som förstärks ytterligare i uppföljaren.


Frau Engel är en fantastisk antagonist.


Narrativet är fortfarande riktigt bra och karaktärerna får i omgång två chansen att utvecklas ännu mer. Störst förändring har ändå Anya fått som blivit gravid sedan det första spelet. Vi får därför snabbt bekanta oss med en B.J som har större saker att kämpa för än simpel överlevnad. På många sätt känns hela motståndsrörelsen kamp starkt förknippad med Anyas graviditet, och det ofödda barnets framtid blir en milstolpe som alla jobbar mot. Våra hjältar måste nu resa landet runt och alliera små rebellgrupper till större celler, för att därefter ge invånarna modet att resa sig och slå tillbaka emot det onda.


Det märks att utvecklarna lagt mycket tid på att få detta till centrum i berättandet, något som sköljer över även på gameplayet. Nazisterna är överallt och har genom avancerad teknologi och robothundar från helvetet tagit över makten. Supersoldater, Panzarhundar med eldkastare och ännu fler galna mackapärer står i din väg och för att ta dig förbi behövs vapen, mängder av vapen.


Amerika har en ny regering.

 

Som turen ligger finns denna valuta alltid nära tillhands, och B.J är inte direkt novis vid synen av ett maskingevär. En välkomnade uppgradering är att man nu fritt kan välja hur man vill anpassa sina vapen. I det tidigare spelet var du fast till en viss vapentyp, det vill säga två maskingevär eller två hagelgevär. I detta spelet kan man välja att ha ett tyst vapen i ena handen och ett högt i den andra, och på så sätt lägga mer strategi på sitt förhållningssätt.


Vill man som spelare smyga mer kan ett tyst vapen underlätta mycket, och om oturen är ett faktum kan man snabbt ändra taktik. Detta simpla byte ger desto mer till helheten och de olika sätten man kan tackla en situation blir mer tydlig. Krypskytt, smygande eller en mänsklig blodmangel, du kan fritt välja den stil som passar dig bäst.


Yxan är ett effektivt närstridsvapen.


Wolfenstein II: The New Colossus är också ett fantastiskt snyggt spel med bra texturer och en grym ljussättning. Man har byggt vidare på vad det förra spelet gjorde bra och karaktärsdesignen är fortfarande väldigt bra, likaså bilduppdateringen som är konstant och stabil.


Något som också sticker ut alldeles särskilt är musiken, som bombarderat mina öron likt en pansarvagn med rabies, det är intensivt och stämningsfullt. Samtidigt vågar den skifta fokus i takt med att berättelsen fortgår. Som spelare uppskattar man de lugna stunderna ännu mer när de ackompanjeras med en ”snällare” ton än vad som hörs under merparten av spelet. Även röstskådespelarna fortsätter leverera med samma klass och känsla som det första spelet innehöll. Ibland känns det som om B.J kan fälla rader av nazister enbart genom sin rå-raspiga stämma.


Supersoldaternas råa styrka är svår att hantera i perioder.


Det är viktigt att ha en stark antagonist som ens hjälte måste besegra, och få spelkaraktärer når upp i Frau Irene Engels klass, då hon är ren och skär ondska och en bättre motivation finns inte att få. Även andra historiska karaktärer gör framträdanden och gör att helheten bland spelets antagonister når fina höjder.


Nina Franoszek återvänder som Irene Engel och ger återigen en häpnadsväckande gestaltning av ondskan förkroppsligad. En annan som jag gärna lyfter fram lite extra i ljuset är Alyssa Preston som gestaltar dottern Sigrun Engel, som finner sig i en intressekonflikt mellan vad hon ska följa och vem hon vill vara. Det är en bra mix av karaktärer och skådespelarna får verkligen dessa att växa. Visst finns det en del ostiga repliker här och där, men det hör en del till i upplevelser som dessa.

 

Utöver detta finns en mängd olika föremål att hitta i världen, berättelser att läsa och enigma-koder att samla. Om man vill ta del utav den större bakgrunden till händelserna i spelet är det genom dessa medel man måste söka. Spelet har även en hel del uppgraderingsmöjligheter för vapnen som går att hitta ju mer du spelar spelet. Det är kul att experimentera hur ett vapen förändrar sig genom att lägga till eller ta bort något och mängden strategi du kan lägga in i dessa enkla beslut är större än man ibland tror. Genom att ta ett ”tungt” vapen som generellt drar väldigt mycket uppmärksamhet till sig, kan man med en enkel ljuddämpare förändra situationen helt.


Dags att starta en revolution.


Sammanfattningsvis är Wolfenstein II: The New Colossus ett fantastiskt bra actionspel med ett djupare narrativ än sin föregångare. Stabil och snygg grafik, kanonljud och röstskådespelare som gestaltar trovärdigt, men framförallt en känsla som känns bekant men ändå är starkt uppgraderad. Gillade man The New Order är det inget snack om saken, man ska köra detta spelet. Mer frihet, fler vapen och ett beroendeväckande gameplay gör att jag i perioder sitter helt hänförd. Visst finns det en del ostighet i manuset och även en del lite ojämna partier, men i det stora hela är det ett av årets bästa spel. Hatten av till er MachineGames, hatten av!



9

Grafik:
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Innehåll:
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Av Christoffer Heijerdahl

Publicerat 30 oktober 2017

Wolfenstein II: The New Colossus är intensivt och rått. Bra tekniska bitar och ett spännande narrativ. En värdig uppföljare!

JB

Jurgen Burger

Vad är det med 2017? Känns som det bara kommer ut bra spel hela tiden. Hur ska man hinna med?
#1 | | | Svara

Christoffer Heijerdahl

Administratör

svar på Jurgen Burger

Ja, verkligen! :) Ett helt galet bra spelår! Vad har varit dina favoriter i år? // CH!
#2 | | | Svara

J

Jurgen

Allt nästan. Men det jag lagt mest tid på är nog Nier Automata ??.
#3 | | | Svara

Skriv en kommentar


Skicka

Senaste nyheterna om Wolfenstein II: The New Colossus

Läsarnas spelbetyg

-

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Antal röster: 0

Wolfenstein II: The New Colossus

Betyg: 9/10Läs recensionen »

Läs mer

Senast uppdaterat

Senaste recensionerna

Appstore logotype Googleplay logotype
Ladda ner Spelnyheterna som app!

Spelkalender