Feedback

Av Christoffer Heijerdahl

Publicerat 17 oktober 2017

The Evil Within 2

Recension - The Evil Within 2

Christoffer har spelat uppföljaren till Shinji Mikamis skräckupplevelse. Hur bra är The Evil Within 2?

"Sorgen har sina gränser, men fruktan har inga. Ty vi sörjer endast över det som har hänt, men vi fruktar allt som möjligen kan hända." - Gajus Plinius


Det har nu gått några år sedan Tango Gameworks släppte lös sitt The Evil Within för tv-spelarna. Och trots att åren nu flugigt förbi likt en fladdermus med rabies har vissa saker förändrats i survival horror-genren. Vi har sett titlar som Resident Evil 7 som fortsatt utveckling och förfinat balansen mellan skräck, känsla och action.


Med The Evil Within 2 vill Shinji Mikami och sin studio Tango Gameworks fortsätta trenden framåt. Frågan kvarstår dock, har uppföljaren något nytt att räcka till spelarna, eller är det mer av samma sort?


Otäcka fiender är på jakt.


Berättelsen i The Evil Within 2 tar vid en tid efter originalspelets slut. Vi finner vår hjälte Sebastian Castellanos i en djup personlig kris. Han har svartmålats efter händelserna som ägde rum på Beacons mentalsjukhus och är nu ordentligt nedsjunken i tanke, sprit och själ.


När hans tidigare partner Kidman (som nu ser ut som en kopia av Jill Valentine från Resident Evil) tar kontakt med honom görs en ny upptäckt och ett hopp tänds för vår hjälte. Hans dotter Lily, som han sedan länge trott varit död är vid liv och hålls nu fången av företaget Mobius. Dock finns det en ganska stor hake, hon är fångad i en annan dimension, i en värld som Sebastian precis flytt ifrån. 


Likt det tidigare spelet finns det begränsade förnödenheter, välj dina strider noga.


Det giriga och makthungrande företaget är även de huvudaktörer bakom STEM-teknologin. Mardrömstekniken från det tidigare spelet, som likt en Matrix-kontakt kan transportera sin värd till mörka delar av andras sinnen. Med en nyfunnen beslutsamhet accepterar Sebastian erbjudandet som Mobius erbjuder, en biljett och ett försök att återfå det han en gång förlorat. 

 

Väl inne i STEM väntar mängder av utmaningar för vår hjälte, här finns nya fiendetyper, gräsliga miljöer och nya starka antagonister. Alla med egna motiv och mål för att stoppa vår hjälte, vilket innebär att Sebastian måste lära sig nya förmågor och egenskaper för att kunna överleva en andra gång.


Det jag överraskades med under min genomspelning var hur öppnare allt kändes. I originalet fanns det en viss frihet absolut, men detta har nästan fördubblats i uppföljaren. Historien känns också betydligt mer personlig denna gången.


Ett monster med kamera som huvud? Javisst, varför inte?


Man kan på den stora spelplanen välja fritt mellan huvuduppdrag, sidouppdrag och utmaningar. Sidouppdrag var något jag till en början inte trodde skulle fungera i ett survival horror-spel, men det visade sig vara riktigt roligt. Att fritt kunna tackla sina mål möjliggör en frihet som är svårslagen. Du kan gå direkt in på huvudberättelsen, men jag rekommenderar verkligen lite utforskning, dels för proviant men även för att hitta nya vapen och förmågor. Den större frihet som erbjuds uppskattas och världen känns förvånansvärt "levande" för att vara en spökstad. 


Smygmomenten har även dem blivit ordentligt förbättrade från originalet, och jag fann mig själv smygandes en stor del av all speltid. Det känns bra att kunna välja sina strider, och personligen sparade jag alltid ammunitionen till de större pjäser. Boss-momenten är minnesvärda och en del varelser är verkligen vrickade till designen, precis som det ska vara. 


Även den övriga fiendedesignen är imponerande, och då pratar jag i synnerhet de mer obskyra varelserna man stöter på. Här finns en galen präst, en varelse som har en kamera som huvud och (självklart) en skrattande flicka som i huvudsak kommunicerar med en motorsåg. Många referenser återfinns ständigt både från tidigare skräckspel men även från skräckfilmens värld, däribland Texas Chainsaw Massacre, Poltergeist och The Shining.  


Ladda, sikta, SKJUT! (gärna i huvudet)


Det är också uppfriskande att se Shinji Mikami ge över facklan och registolen till en ny talang i branschen. John Johanas som tidigare regisserade de två nedladdningsbara delarna i det första spelet står nu för regin. Han gör ett bra jobb med att få historien att kännas mer intressant, samtidigt som fokusen och tempot i berättandet flyter på i en röd linje.


Rent dramaturgiskt tycker jag att detta är en bättre uppbyggd historia och generellt bättre berättad. Självklart märker man att Mikami har haft ett eller annat (avhugget) finger med i projektet, i många fall luktar vissa scenerier väldigt mycket Resident Evil 4.

 

Dock finns en del att önska från spelet, då framförallt i spelets bilduppdatering och även i vissa animationer. Texturbuggar är också något som gör sig påmint ganska ofta och får vissa saker att inte riktigt fungera. Osynliga väggar, stelopererad gångstil på vissa karaktärer, samt ett närstridssystem som inte alltid känns responsiv. Dock gillar jag karaktärsdesignen betydligt bättre än i det första spelet och den känns mer naturlig till sin omgivning. 

Musiken ackompanjerar sin bild bra och fyller verkligen platserna med obehag och stirrighet. I hektiska moment när något är bakom din axel är musiken snabbt på plats för att påminna dig om detta. En spännande och adrenalinpumpande musiklista som imponerar på samtliga plan.  

Makabra scenerier blandas med atmosfärisk musik.


En annan sak som drar ner upplevelsen en aning för min del är spelets ojämna röstprestationer. I det tidigare spelet kunde jag köpa att protagonisten Sebastian hade en förvirrad och trögflytande stämma, men i uppföljaren är detta helt utbytt. Den nya rösten känns väldigt påklistrad och de ostiga replikerna avlöser varandra ofta.

Tyvärr blir kontrasten mellan det allvarsamma narrativet och det mjäkiga röstgenomförandet aningen delat. Dock ska spelets antagonistroller ha beröm för sina mäktiga prestationer. Jag gillade speciellt "konstnären" Stefanos härligt gräsliga stämma. 

Spelets uppgraderingssystem är betydligt mer intressant än i föregångaren. Här finns fler möjligheter och fler kategorier, allt inbakat med ett kärt återseende från originalspelet. Ni som spelat det första spelet kommer förstå vad och vem jag menar.

I Sebastians säkra rum finns även möjligheten att öva upp ditt pistolsikte, göra återbesök i minnen för att addera händelser till berättelsen, samt dricka nybryggt kaffe (ja, kaffe). Alla spel som fyller på sin hjältes hälsa genom kaffe förtjänar en eloge.  

En av antagonisterna du möter tycker om att skapa "levande" konst.


Sammanfattningsvis har jag under merparten av The Evil Within 2 varit belåten. Här finns ett bättre och mer tydligt narrativ än i sin föregångare, samt en tempohållning jag tycker mer om. Karaktärerna har fått mer spelrum att växa och använder plattformen genom att fördjupa vissa sidor, samtidigt som andra karaktärer står still och stampar i gamla spår.

Spelet lider en del på den tekniska sidan, med ostabila animationer, en svajig bilduppdatering i partier och en lista av röstskådespelare som inte alltid övertygar. Det är dock kul att se Mikami låta andra föra rodret för serien framåt. The Evil Within 2 är ett bättre spel än sitt original, dock inte ett perfekt sådant ännu. 

7

Grafik:
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Innehåll:
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Av Christoffer Heijerdahl

Publicerat 17 oktober 2017

The Evil Within 2 förbättrar en hel del från sitt original. Öppnare ytor, bättre narrativ och roligare uppgraderingsmöjligheter. Dock återfinns en del svårigheter i röstskådespelet, bilduppdateringen och vissa animationer.

Bli först med att kommentera


Skicka

Senaste nyheterna om The Evil Within 2

Läsarnas spelbetyg

-

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Antal röster: 0

The Evil Within 2

Betyg: 7/10Läs recensionen »

Läs mer

Senast uppdaterat

Senaste recensionerna

Appstore logotype Googleplay logotype
Ladda ner Spelnyheterna som app!

Spelkalender