Feedback

Niclas de Faire

Ålder: 32

Bor: Frankfurt

Konsoler: Android, Nintendo 3DS, Nintendo Entertainment System (NES), Nintendo GameCube, Nintendo Wii, PC, PS3, Sega Mega Drive, Sony Playstation 2, Super Nintendo (SNES)

Min första konsol: Ett GameBoy, följt av en Atari ST som jag ärvde av min storebror. Ljuva minnen! Sedan förmörkades min barndom då mitt Atari dog och min familj köpte Mac, vilket jag skulle släcka min speltörst med ...

Bästa spel: Helt omöjlig fråga att svara på :-p Kanske ... Ptja ... Det skulle nog vara Day of the Tentacle, eller Sam & Max Hit the Road, eller ....

Sämsta spelupplevelse: Rise of the Robots. Så jävla uruselt att jag saknar ord. Blir fan arg bara av att tänka på det!

Spelar just nu: Chrono Trigger, Minecraft, The Cave




Mina senaste bloggar

Av Niclas de Faire

Publicerat 26 februari 2014

Final Fantasy VI

Square vs mobila format

Square Enix kliver in i ringen och tar sig an sina tungviktstitlar från förr. Lyckas de dunka in dem på våra mobiler och surfplattor?

I mitten av förra månaden släpptes en uppdaterad version av Final Fantasy VI till Android. För mig var det rena julafton. Trots att jag nu är en gammal man som lärt mig avsky JRPG:n den hårda vägen, är FFVI ett av mina absolut käraste spelminnen, trots att jag aldrig spelat igenom det. Och det kommer inte att hända den här gången heller.
 

Square Enix har släppt ett flertal av sina titlar till mobila format. Det första jag testade var Secret of Mana till iPhone som utkom för en handfull år sedan. Inte nog med att det var Secret of Mana (se min förra krönika), kontrollen var såpass urusel att det knappt gick att spela. Jag lade ned det tämligen snabbt. Får något år sedan när jag köpte en Nexus 7 inhandlade jag Chrono Trigger, för att jag kände mig lite nostalgisk just då. Döm om min förvåning när jag inte kunde spela det på tåget till och från jobbet, eftersom man måste vara uppkopplad konstant för att spelet ska fungera (extra kul att sitta med en Nexus 7:a då...).

Man kan inte anklaga Square Enix för att ha ansträngt sig.
 [@bild:43566]

När Final Fantasy VI släpptes, med löfte om uppdaterad grafik, tänkte jag ge dem en ny chans; de hade kanske lärt sig något av sina tidigare misstag. 

Jag insåg direkt att jag varit för optimistisk. 

Spelet hade visserligen uppdaterad grafik, men denna uppdateringen var mycket ojämnt utförd – karaktärs- och fiendespritesen såg ut att bara vara slött uppskalade och sedan ha fått lite anti-aliasing. Vissa bakgrunder var riktigt smakfullt uppdaterade, medan andra såg sämre ut än originalen från SNES-versionen. Jag hade hoppats att de skulle ha gjort mer för att föra grafiken närmare konceptskisserna, men självklart spolade de den idiotidéen och bestämde sig istället för att göra det hela lite mer pastellfärgat och barnprogramsaktigt. Underbart, som Lasse Berghagen brukar säga.

Musiken har inte uppdaterats alls, vilket är mycket synd, så de vackra tonerna låter extra burkiga när allt annat fått sig en uppdatering, om än ojämn. Jag hade verkligen uppskattat att få höra tillputsade versioner av gamla klassiker som Terra's Theme, Aria di Mezzo Carattere m fl. Med tanke på att dessa finns i piano-, orkester- och operaversioner, producerade av Square själva, hade det kanske inte varit så svårt att få med dem i denna version. Fast vad vet jag, det ligger kanske lite upphovsrättskrångel bakom det hela.

Kontrollen är inte dess största problem, trots att den är så äckligt rutten att jag skriker av vrede och frustration. Inte heller är det att Sabins Blitz-tekniker saknade instruktioner fram till första patchen. Dess absolut största problem är att spelet laggar sönder när text visas på skärmen. Det totalförstör operascenen – en av spelhistoriens vackraste scener. Spelet laggar så in i helvete att man inte alltid får chansen att välja vilken textrad Celes ska börja med, vilket slutar med att det blir fel och man får börja om från början. Endast det sänker spelet ned i helvetesdjupen för mig; de andra tillkortakommanden är salt i såret.
 

Nej, det här är ingen bra version av Final Fantasy VI. Den är inte heller dålig, utan snarast riktigt usel. Square vägrar anpassa sig till marknaden och gör i bästa fall halvhjärtade försök att göra sitt omfattande spelbibliotek tillgängligt på mobila format, trots att de utgör den snabbast växande delen av spelmarknaden. När man kan få tag på SNES-versionen och en emulator på mindre än 5 minuter måste Square Enix anstränga sig mer för att få oss konsumenter att lägga våra surt förvärvade på nyversioner av deras spel. Jag föredrar att vara hederlig och göra rätt för mig, men när det innebär att man får en sämre version än om man istället kör en piratversion, försvinner alla incitament att betala för sig. Det är synd.

Väldigt synd, till och med, för många kommer säkert att strunta i Square Enix titlar på Google Play och istället använda emulatorer, för då kan man i varje fall vara förvissad om att det fungerar. Vi får vänta och se om de tagit lärdom och gör bot och bättring med nästa nyutgivning av en gammal stortitel.

Denna gång är jag dock föga optimistisk.
Klicka här för att kommentera

Av Niclas de Faire

Publicerat 20 januari 2014

Secret of Mana

Oförtjänt kärlek

Förtjänar den gamla klassikern Secret of Mana all lovprisning?

Den 24 november 1994 hände det – vi RPG-svultna européer fick äntligen något som stillade vår hunger. På den tiden var rollspel, i synnerhet japanska diton, sällsynta på konsol. Det har sagts mer än en gång att det berodde på att spelföretagen i Japan ansåg att européer inte var intelligenta nog för att förstå JRPG:n, men troligen berodde det nog snarare på de stora kostnaderna det innebar att få de (relativt) texttunga spelen översatta till de större europeiska språken. Hursomhaver fick vi äntligen ett RPG att bita i, och dessutom från drömfabriken Squaresoft (!). Spelsverige exploderade av lycka. Spelet ifråga var Secret of Mana.


Eftersom jag på den tiden mestadels spelade Atari ST och Gameboy, gick det mig nästan obemärkt förbi. Därför hade jag inte samma blåögda nostalgiglasögon på näsan när jag för första gången spelade igenom det. Med tanke på all hype måste man väl ta sig en titt på vad det hela rör sig om?


Det som flera av mina vänner beskrivit som ett av tidernas bästa RPG:n hade skum dialog, väldigt ojämn gafik, kändes halvfärdigt och hade en handling som mestadels var ett enda stort ”meh”. Jag uppskattade t o m dess pseudo-syster Secret of Evermore mer. Det enda jag inte direkt ogillade var musiken, vilken i all sin eufoni är spelets stora behållning.


Secret of Mana var tänkt att släppas till Nintendo och Sonys gemensamma satsning Play Station (sic!) som aborterades och ledde till Playstation som vi känner den (och, tyvärr, indirekt till CD-i). Det märks att spelet kortades ned för att rymmas på en SNES-kassett, särskilt då slutet kommer tämligen abrupt, på ett sätt som får det att kännas framstressat och ihoplappat. 


Intressant i sammanhanget är att översättningen till engelska utfördes på enbart 30 dagar (oerhört kort tid) och att man, av tekniska orsaker, hade tämligen lite utrymme för text. Dialogen blev följaktigen nedtrimmad och förkortad till att bara uttrycka det mest nödvändiga och centrala, vilket förklarar varför dialogen är som den är.


Det är lite ”första ligget” över Secret of Mana; det var inte särskilt bra, men det var ens första upplevelse och till på köpet var man mycket svältfödd, hade sett frame mot det (och stundvis även trott att det aldrig skulle ske) och uppskattade det därför dubbelt. Hade vi i Europa fått ta del av fler RPG:n på konsol under tidigt 90-tal tror jag att färre av oss skulle sjunga dess lov.


Att ett spel som lider av de problem som Secret of Mana gör blev såpass uppskattat, säger en hel del om den RPG-torka vi led av i Europa under tidigt 90-tal. Hade vi förärats med spel som Chrono Trigger, Final Fantasy VI, Dragon Quest etc, hade Secret of Mana med all förmodan hamnat långt längre ned på listan över våra käraste spelminnen.
Klicka här för att kommentera

Senast uppdaterat

Senaste recensionerna

Appstore logotype Googleplay logotype
Ladda ner Spelnyheterna som app!

Spelkalender