Feedback

Mårten Lagré

Senaste recension: Resident Evil 6


Norrköpingssonen Mårten Lagré bor sedan knappt tre år tillbaka i Gävle där han har studerat fram till nu. Mårten anser sig ha många nördområden, där sport, film och spel är de mest framstående. Han är av den uppfattningen att man ska vara stolt över sina "nörderier".
Han gillar mest single player-spel och anser att det är oroväckande hur det slarvas med berättelsen i spel nu för tiden, där mest fokus läggs på multiplayer. Om han ändå spelar online handlar det oftast om sportspel eller något FPS.





Mina senaste bloggar

Av Mårten Lagré

Publicerat 16 februari 2013

Teknikturbulens

Svordomar frodades, golvkrypandet slet på knäna och kopplandet av sladdar ville aldrig ge mig resultaten jag hoppades på, men till slut blev det i alla fall lite spelade. Alltid något.

En olycka kommer sällan ensam heter det...

Det har varit en turbulent tid för mig rent tekniskt. Det började med att min gamle trogne PC valde att resignera, bara sådär och helt utan direkt anledning en dag för någon dryg månad sedan. Bara detta fick ju paniken att sätta igång. Det var kaos, som ni kan se på bilden här ovan. Jag försökte felsöka hårdvarufel i datorn, och troligtvis rör det sig om värmeproblem kring processorn. Lysande.


Som om inte det var nog började strax därefter min Playstation 3 att krångla. Den hade retats med ett utslitet hdmi-uttag en längre tid, men strax efter att datorn sagt upp sig valde alltså mitt PS3 att göra ungefär samma sak. Testade att koppla in med den medföljade scartkabeln (!) bara för att se, men det var en hemsk upplevelse på en HD-TV.


När jag trodde jag hade nått “game bottom” så började givetvis teven krångla som plåster på såren. Denna lilla bonus kom ungefär lika passande som en finne på trigger-fingret.


Utan TV, hur blir det då med PS3-spelandet, undrade jag uppgivet. Jag försökte koppla in mackapären till datorskärmen, men då uppstod ju problemet med ljudet. Prövade att koppla in externa högtalare till PS3an men det gick föga lyckosamt. Man kan säga att jag var helt offline. Allt gick emot mig.


Lösningen fick bli att släpa ner tjockteven jag haft på vinden. Det tog emot att trycka på bekräfta när jag istället för HDMI fick välja SCART-koppling. Bilden var hemsk. Nästan värre än när jag kopplade in PS2an i föregående LCD-TV.


Nåväl, jag kunde ju i alla fall använda mitt PS3 igen. Premiärrundan efter nedgraderingen fick bli demot till Dead Space 3.



Jag älskar Dead Space och även Dead Space 2. Tyvärr gick andra delen i spelet åt det hållet de flesta spel i denna genre går numera - in mot renodlad action. Men trots det så gillade jag ändå andra delen också, så nog såg jag fram emot del nummer tre i serien.


Av demot till 3:an att döma så blir det ännu mer action och öppna upplysta ytor. Jag förstår inte varför alla spel ska envisas med att erbjuda “öppna världar” hela tiden. Det passar inte alla spel. Okej, det är inte så att Dead Space 3 verkar ha en fri värld att upptäcka och glida omkring i likt spel som GTA, men ju större ytor man har att röra sig på desto mindre skrämmande blir det. Därmed verkar det som Dead Space skjuter sig själv i foten ytterligare, denna gång med en shotgun.



Jag vill ha mörka, trånga korridorer. Jag vill höra skumma ljud på avstånd. Jag vill känna att jag är helt ensam och att det när som helst kan dyka upp något djävulskap bakom ryggen. Det verkar inte som spelet kommer bjuda på så många sådana upplevelser, men kanske har jag fel, vi får hoppas på det.

Demot var hur som helst inget annat än en transportsträcka, där jag, efter att ha insett att det nog inte skulle bjuda på någon skräck, mest satt och väntade på att det skulle ta slut.



Att Dead Space 3 kommer ge spelaren möjlighet att spela co-op med en vän är ju egentligen alltid positivt, och det kan säkert vara roligt att utföra uppdragen tillsammans, men det gör knappast spelet läskigare.

Kanske blir det ett köp så småningom, men det lär inte hända för än det sjunker ordentligt i pris.


En spelserie man kan räkna med

Innan alla tekniska problem urartade spenderade jag mycket tid tillsammans med Agent 47 i Hitman Absolution. Jag har alltid varit svag för stealth-spel så jag och Mr. 47 kom väl överens.

Spelet är riktigt jäkla bra. Fram till detta spel hade jag inte spelat Hitman helhjärtat sedan Silent Assassin, men Absolution fick min fulla uppmärksamhet.



När man klarar ett av de många ypperliga uppdragen i spelet på de hårdare svårighetsgraderna helt utan att bli ertappad eller ens sedd känner man sig bra nöjd. Hitman Absolution är ett spel som får en att vilja spela om banorna om och om igen, om än för att bara ändra på någon liten detalj i tillvägagångssättet, och det är alltid lika underhållande.



Tålamod krävs för att utföra uppdragen på ett sätt som en riktig lönnmördare skulle, och jag har en känsla av att många spelare idag har brist på det. I renodlade actionspel, visst, där är det bara att tuta och köra, men jag har dock svårt att förstå hur någon kan finna glädje i att skjuta sig igenom spel som dessa. Då har man inte förstått konceptet, eller så har man problem med att ta det lugnt och metodiskt - lite som spelbranshen i stort i dag, där det spottas ut spel på spel som bultats ihop kring en trist ihopslarvad story och ett slentrianmässigt utformat gameplay.


Visst, Hitman Absolution går inte i bräschen när det gäller nyskapande story, verkligen inte. Däremot bjuder det på ett gameplay som ger minuspoäng om man använder sig av mer våld än nödvändigt, eller utför uppgifter onödigt högljutt, vilket faktiskt känns relativt fräscht. Tittar man då på banornas snittpoäng för världens alla spelare verkar det dock som de flesta ändå väljer att skjuta först och smyga sen. Synd.


Nej, nu ska jag sluta gnälla och istället ta mig en titt på vad nästa spelinköp bör bli. Har ni några förslag?

Klicka här för att kommentera

Av Mårten Lagré

Publicerat 1 september 2012

Dead Space 2

Spelar just nu: Dead Space och Dead Space 2

Dead Space och Dead Space 2

Vakuum före vatten alla dagar i veckan!

”Jeaapp! Då kör vi!” – tänkte jag, efter att ha införskaffat både Tomb Raider: Underworld och Dead Space till ps3 – två spel som jag tänkt testa men inte riktigt orkat. Dead Space testade jag lite snabbt på PC då det kom ut ungefär men styrningen föll mig inte i smaken, plus att jag förmodligen var ganska dålig dessutom.


Jag började med Tomb Raider. Jag älskar Uncharted-spelen och tänkte att detta ju verkade ha sina likheter.

Det blev ingen lyckad start. Först fattade jag trögt nog inte var jag skulle ta vägen i början av spelet. Jag hade nog inte riktigt tänkt på att spelet hette ”Underworld” och ansåg det som orimligt att det var ner i vattnet jag skulle dyka, trots att jag befann mig på en båt utan land i sikte… Det såg ju inte ut att finnas något där nere i djupet i alla fall, försökte jag intala mig.


När jag så småningom lyckades hitta var jag skulle ta mig in, stötte jag på mer bekymmer; nämligen att hitta några ”nycklar” jag behövde för att öppna en port var något som skulle visa sig vara svårare än jag hade räknat med. Jag satt och skämdes där i källaren även om jag inte hade någon som bevakade mina förehavanden.  Den sista ”nyckeln” var den jag inte hittade, men efter att ha simmat runt i vad som kändes som en timme, såg jag att den låg precis bakom mig vid porten. Ibland känner man sig bra trög. Varför kollade jag inte där först? Irritationen hade börjat smyga sig in och jag visste att nästa ”svårighet” i spelet skulle få ödesdigra konsekvenser för mitt tålamod. Nu kunde jag ju i och för sig ha kollat på någon walkthrough på nätet var man hittade grejerna, ”men det är ju ingen sport”, tänkte jag (även om jag har använt mig av det vid flertalet gånger tidigare i min ”spelkarriär”).

Snart befann jag mig på den där gränsen - ni vet då man tänker att ”dör jag en gång till, så stänger jag av spelet och spelar det aldrig mer igen” bara för att sedan åter ta upp spelandet någon timme senare efter lite förfriskningar och några moralhöjande ”taktikgenomgångar” med sig själv. Det var inte så att det hade med några eller någon jobbig fiende att göra, och inte något obegriplig pussel heller, utan vad jag minns var bara att jag lyckades med konststycket att låta Laura kliva in i en eld och komma till korta, inte en, utan två gånger på ungefär samma ställe. Detta fick bli droppen. Jag stängde av. Men denna gång startade jag inte upp spelet igen eftersom jag istället kastade mig över Dead Space! ”Låt nu detta vara lite roligare” kved jag fram samtidigt som den ansträngande resan fram till konsolen för spelbyte och tillbaka till fåtöljen äntligen närmade sig sitt slut.

Dead Space var precis så roligt och engagerande som jag hoppades att det skulle kunna vara och denna pärla blev min räddning om kvällarna efter jobbet. Till skillnad mot Tomb Raider: Underworld, som jag tyckte innehöll för lite action (på den lilla tid jag ägnade åt spelet) gav mig Dead Space nästan action i överflöd. Jag kände faktiskt en liten besvikelse då jag inte fann spelet så läskigt som jag hade förväntat mig. Det var liksom för ”ljust” – jag trodde hela tiden att det bara var i början av spelet det skulle upplyst, och att rymdskeppet sedan skulle drabbas av ett omfattande strömavbrott på klassiskt manér. Men jag tyckte det var förhållandevis ljust hela tiden, och fienderna dök upp precis där man kunde förvänta sig.

Jag kunde dock inte slita mig från spelet, och varje gång någon extern röst ropande något i stil med ”mat!” väste jag ett smått irriterat, och för en gamer så standardiserade, ”snart!” till svar. De gånger det magiska ordet ”fika” utannonserades tryckte jag emellertid på pausknappen direkt och sprang för allt vad benen bar till undsättning. Det var som om man vore 16 år igen. Vissa saker är liksom fortfarande viktigare än spel, och en kopp kaffe och en (flera) bullar drar ofta det längsta strået (dock inte när man till sin besvikelse upptäcker att en annan individs tolkning av begreppet ”fika” är en annan än den man själv har). Så ett ganska gott betyg ändå alltså, att det bara var fika som i vanliga fall kunde få mig att lägga ner dosan frivilligt.

När jag hade klarat spelet blev jag genast sugen på att ta en runda till på högre svårighetsgrad, och jag var nära att göra det också, men jag hade dagen innan införskaffat Dead Space 2 i förebyggande syfte. Suget efter det blev högre, speciellt eftersom jag blivit tipsad av en bekant om att det skulle vara mycket bättre än ettan.

Mina intryck av 2:an är att det är ett lite läskigare spel än föregångaren, åtminstone till en början. Det är lite fler mörka rum och gångar där den enda ljuskällan ibland är vapnets inbyggda lampa. Detta, tillsammans med ettriga fiender kunde få adrenalinet att pumpa en del, även om det inte framkallade samma typ av plötsliga rädsla och chockskrämsel som jag vill minnas att t.ex. Silent Hill 2 och Doom 3 åstadkom. Snart utvecklades spelet till att bli ett mer renodlat actionspel. Jag spelade ut Dead Space 2 på dryga 10 timmar, och då tog jag mig min tid. Jag är inte en sådan som bara springer igenom ett spel. Jag vill försöka utforska de områden jag kan för att se om det finns något skoj att hitta. Det är synd att spel är så korta nu för tiden. Det är ju nästan som att man tycker att 10 timmar är ett långt spel i dag.

Så fort jag hade klarat spelet spelade jag om det på högre svårighetsgrad, vilket gick ganska fort. Dels på grund av att man visste hur man skulle göra, men främst för att man kunde behålla sina uppgraderade vapen, dräkt och övriga prylar till nästa runda, precis som i ettan.

Denna spelserie är ju mer actionspel än skräckspel, speciellt 2:an, något som är lite synd, men jag måste ändå säga att jag diggar de två spelen enormt, och snart kommer ju trean. Förväntningarna är alltså hyfsat höga. Får se om de fortsätter på actionspåret eller om de försöker göra det mer klaustrofobiskt och skrämmande - det vore nog rätt bra som en nytändning för serien.

Nu ska jag snart ta och köra om ettan, eftersom jag inte hann göra det förut…

Vad är era tankar om Dead Space-serien?

Klicka här för att kommentera

Av Mårten Lagré

Publicerat 14 juni 2012

Dessa speladaptioner...

Vad är grejen med alla spelfilmatiseringar?

Vad är receptet för att göra en lyckad filmatisering av ett spel? 

Uppenbarligen är det ingen som vet det då de flesta adaptioner vi har fått uppleva hittills varit helt bedrövliga och de övriga långt ifrån så bra som de kunde blivit.

Jag tror inte ens jag behöver gå in på adaptioner signerade Uwe Boll eftersom det namnet är synonymt med befängt dålig film, men det har faktiskt funnits filmer som varit ganska nära att transformeras från spel till film på ett värdigt sätt.

Den första Resident Evil-filmen (2002) är allmänt betraktad som det bästa försöket som gjorts inom speladaptioner, men det säger tyvärr en del om hur dåligt denna ”genre” mår.  Några andra filmer som har fått relativt förlåtande mottagande av såväl publik som kritiker är Lara Croft: Tomb Raider (2001), Silent Hill (2006) Hitman (2007), och Prince of Persia: The sands of Time (2010).


Om vi t.ex. tar filmen Hitman. Vad var det som gick fel här? Som jag nämnde ovan så blev denna film inte så pass sågad som filmer baserade på spel brukar bli, och jag tycker själv att den är ganska okej, men filmen faller egentligen på en enda sak; känslor.

Det största misstaget som filmen gör är att blanda in känslor i berättelsen, för vi som har spelat spelen om Hitman (i alla fall de två första) vet att några sådana egentligen inte existerar.
I filmen får Agent 47 känslor för en kvinna han träffar på, och detta är ett exempel på hur filmmakarna fegar ur och infogar påhittade romanser för att filmen ska locka tittare utanför spelsfären. Väldigt trist beslut och också den enskilt största missen i filmen. Hade de låtit bli att klämma in oväsentligheter som detta hade de fångat spelets kärna och således hade filmen blivit mycket bättre.

Nu är det emellertid så att själva berättelsen i spelet Hitman ju inte är en speciellt djup sådan, så något kanske filmskaparna var tvungna att lägga till, men att lägga till något så pass främmande som en romans för en programmerad klon som Agent 47 är ju bara korkat. Nog för att filmen som sådan kanske inte är så värst bra även utan denna romans, t.ex. är skådespelet på sina håll ganska horribelt, men om filmskaparna ska envisas med att lägga till rena påhitt som strider mot själva grundpelarna som hela berättelsen vilar på så kan de väl lika gärna avstå från att göra en filmatisering.

 

Att det över huvud taget görs film baserade på spel är ganska onödigt då filmen är ett stängt medium medan spelet är ett öppet. Att det görs spel baserade på filmer är inte så konstigt då det finns många intressanta berättelser inom filmen som kan göras till underhållande spel där svängarna tas ut lite från filmens grundberättelse.

När man gör en film om ett spel å andra sidan sätter man genast käppar i hjulet på sig själv eftersom man ger sig i kast med att förvandla en omfattande berättelse till en väldigt begränsad sådan. Det satsas inte lika mycket på manus till spel som det gör till film, vilket ter sig rätt självklart, men finns det då något att få ut av att göra en film om ett spel annat än de intäkter filmskaparna får på grund av att de använder sig av ett känt och säljande namn?

Det råder extrem fantasibrist i hela filmbranschen. När idéerna till nya berättelser tar slut går filmskaparna till romanen för att göra filmatiseringar av de miljardtals historier som finns utgivet i bokform. När de inte längre hittar något intressant bland böckerna går de och spelar in nyversioner av gamla filmer, d.v.s. remakes - något som väl utgör ungefär hälften av alla filmer som släpps nu för tiden. När så de flesta filmer som är värda att göra nyversioner på börjar ta slut är det till spelens värld filmskaparna söker sig. 


Alla medium ska det mjölkas pengar i, och då antalet TV-spelande människor ständigt ökar världen över, ökar även publikunderlaget för filmer baserade på spel, och så länge folk betalar för att se dessa filmer så lär de ju inte sluta. För de stora produktionsbolagen har ju som vi alla vet inget intresse för vad som är konstnärligt bra; så länge filmerna är inkomstbringande spelar det ingen roll hur pass bra film det egentligen är.
 
En film om Uncharted: Drakes Fortune har ju utannonserats från och till de senaste åren och mycket talar för att det blir av inom en snar framtid, vilket på ett sätt känns ganska självklart och relativt passande, men är det verkligen det? Är det inte så att en film om det väldigt filmiska spelet kommer kännas ganska meningslös? En modern tappning av Indiana Jones med en betydligt mer anonym protagonist. En story som är riktigt bra i spelform men som nog faller in i mängden när den ställs mot andra äventyrsfilmer. Är det verkligen värt besväret?
 
Vad tycker ni? Vilket spel som ännu inte har filmatiserats har störst potential att bli en respektabel film?


Klicka här för att kommentera

Senast uppdaterat

Senaste recensionerna

Appstore logotype Googleplay logotype
Ladda ner Spelnyheterna som app!

Spelkalender