Feedback

David Ehrelind

Ålder: 24

Konsoler: iPhone, Mac, Nintendo Wii, PC, PS3, PSP, Sony Playstation 2, Xbox360

Senaste recension: Armoured Core: Verdict Day

Min första konsol: Den var inte min per se, men jag spelade betydligt mer på min farbrors NES än vad han gjorde.

Bästa spel: Silent Hill 2

Sämsta spelupplevelse: Alone in the Dark 5 och/eller Final Fantasy X

Spelar just nu: Försöker att inte kräkas av den hysteriskt ryckiga kameran i X Squad.


David är en hängiven skräckspelsnarkoman och tv-spelskritiker från den grinigaste delen av Gnällbältet –passionerad spelälskare sedan 5-årsåldern och flitig skribent sedan tidiga tonåren. Han håller sig mer än gärna borta från tävlingslysten multiplayer då hans raseriutbrott bara kan mätas med Unreal Tournament-tyskens. Däremot är han mycket stresstålig och har tagit sig igenom ett flertal av världens kusligaste skräcklir med lampan släckt.


Mina senaste bloggar

Av David Ehrelind

Publicerat 4 oktober 2013

Säg hej till Polygonprettot

Redaktionens alfacyniker har intagit Youtube.

Flera månaders slit är äntligen över. Efter all planering, alla inköp av utrustning, alla misslyckade ljudtest och tagningar, är min allra första videorecension färdig och publicerad.

Jag planerade det länge, att så småningom börja göra recensioner framför en videokamera. Jag hade inte en blekaste aning om hur jag skulle gå till väga, men jag var bestämd. Nu när min allra första video har susat iväg ut i cyberrymden vet jag att den långa resan var värt det. 

Här nedan kan ni se när jag plockar isär ett av mina äldsta guilty pleasures, nämligen den Bayonetta-doftande tredjepersonsskjutaren Bullet Witch. 


Om du vill se fler videor där jag pratar om spel du antagligen aldrig har testat, och kastar kaskader av hat på spelen du älskar, rekommenderar jag att du trycker på den tjusiga subscribe-knappen! 

Klicka här för att kommentera

Av David Ehrelind

Publicerat 4 september 2013

Konsolen som räddade mitt liv

Om hur det var att växa upp som utstött – och om spelmaskinen som gjorde det lättare.

År 2002. Det var året då jag fick min första stationära spelkonsol. Jag tror att det var höst, men det kunde lika gärna ha varit en väldigt grå vårdag. Kvällen innan hade några rackarungar bränt ned högstadiebyggnaden på min skola. Morsan var rädd att vi skulle få i oss farliga ångor om vi gick ut. Hon tyckte att vi skulle köpa maskinen en annan dag. Men vi, jag och min syster, insisterade. Jag vet inte om pappa faktiskt ville det, eller om han gjorde det bara för att vi skulle hålla tyst, men han satte sig i bilen och åkte iväg. Någon timme senare kom han tillbaka med Microsofts sotsvarta krysslåda under armen. Jag var åtta år gammal. 

Det var inte första gången jag lade vantarna på en handkontroll dock. Innan dess hade jag spenderat flertal timmar med min farbrors NES. Jag var redan väl bekant med Mario-bröderna, den skadeglada hunden från Duck Hunt och de briljanta ljudspåren japanska spelföretaget Sunsoft kokade ihop till filmlicensspelet Batman. Jag hade även stiftat bekantskap med privatdetektiven Edward Carnby i survival horror-klassikern Alone in the Dark på familjens gemensamma PC. 

Men trots att jag redan var en hängiven tv-spelsentusiast var det just denna konsol, denna Xbox, som successivt skulle forma människan jag är i dag – och hjälpa mig genom de svåra tiderna som ledde mig dit.


Det allra första konsolspelet jag någonsin ägde hette Star Wars: Obi-Wan – baserat på den då relativt nya filmen The Phantom Menace. Eftersom att jag var både för ung och för dum för att inse hur genomusel filmen faktiskt var, och eftersom att jag var väldigt lättroad på den tiden, spenderade jag flera timmar om dagen framför spelet. Att styra den unge jediriddarens ljussabel med högerspaken skulle antagligen kännas fruktansvärt obekvämt om jag gav spelet en chans i dag, men då kändes det superhäftigt. Realistiskt. Det kändes som att det var jag som höll i den surrande laserklingan, och när jag svingade den mot fiendedroider flög deras armar och ben till både höger och vänster. Precis som i filmen. 

Det var tydligt att jag hade hittat en ny favoritleksak. 

Då och då kom mina föräldrar hem med nya spel. Däribland Nightcaster: Defeat the Darkness, Quantum Redshift och Blinx: The Time Sweeper. Successivt växte mitt spelbibliotek och innan jag så småningom sålde min Xbox för att uppgradera till Xbox 360 ägde jag cirka 30 olika titlar. En ganska stor majoritet av dessa var licensspel, många baserade på just Star Wars. När jag blickar tillbaka skäms jag lite över att jag missade så många oförglömliga klassiker under min barndom. Jag hade inte ens hört talas om spel som Silent Hill, Metal Gear Solid, Final Fantasy VII eller Street Fighter II innan jag hörde talas om speljournalistik. 


Å andra sidan är jag glad för spelupplevelserna jag fick; oavsett hur dåliga, bra, ledsamma eller vredesframkallande de än må ha varit. Jag hade nämligen aldrig klarat mig utan dem. 

Jag var ganska... märklig som barn – och märklig lärde jag mig ganska snart att man absolut inte fick vara. Märkliga barn är de lättaste att puckla på. Märkliga barn är dem man säger elaka saker om. För de förtjänar det. Märkliga barn ska skämmas. Märkliga barn förtjänar att mobbas. Jag förtjänade att mobbas, tyckte de. Mina klasskamrater. 

När jag var sex eller sju år gammal fick jag diagnosen ADHD, något som folk har väldigt svårt att greppa när de träffar mig i dag. Då var det dock mer uppenbart. Jag åt medicin under hela min lågstadietid, vilket förstås gjorde en del klasskamrater nyfikna. Naiv som jag var berättade jag sanningen. Jag betvivlar att de där åren hade blivit lättare om jag inte hade sagt det, men det blev fan inte mycket lättare. 

Plötsligt fanns det en vetenskaplig förklaring bakom mitt utstickande beteende. Det var inte bara min personlighet som var knasig, utan hela jag. Klassens översittare älskade detta – och de älskade att använda det emot mig. 


Det var långt ifrån alla som behandlade mig som skräp, och jag hade vänner som gjorde de hårda skoldagarna lite lättare, men i slutändan räckte det inte. Jag ville fly, både fysiskt och mentalt. 

Tv-spelen gjorde detta möjligt. 

När jag kom hem från skolan kunde jag sätta mig framför Xbox:en och koppla bort precis allting. Det behövde inte ens vara ett särskilt djupt eller storytungt spel. Till och med Tony Hawk's Pro Skater 4 räckte gott och väl för att jag skulle glömma bort att jag så småningom var tvungen att möta morgondagens hemskheter. Jag spenderade antagligen mer tid framför den maskinen än vad jag gjorde med de flesta människor under min uppväxt. Jag försökte aldrig passa in och jag försökte aldrig ta reda på hur jag skulle bete mig för att mobbarna skulle låta mig vara ifred. Jag behövde aldrig tänka på det. Jag hade ju en sådan enkel lösning – i tv-spelen.

Det gör mig delvis ledsen att jag spenderade så många timmar med en handkontroll mellan fingrarna. Ledsen för det något antisociala beteende jag utvecklade under den tidsperioden. Ledsen för att jag än i dag, generellt sett, har svårt att tycka om andra människor. Ledsen för att jag blivit så cynisk, och stundvis svår att umgås med. Samtidigt vore jag inte den jag är i dag, och hade inte åstadkommit vad jag har åstadkommit, om det inte vore för Microsoft och deras förstfödda spelmaskin. 


Jag vet inte om det är en bra lärdom att "spela tv-spel och skita i verkligheten tills livet blir lättare", men det råder inga större tvivel om att tv-spel, precis som filmkvällar med Ben & Jerry's, är fantastiska hjälpmedel för att klara sig igenom livets otrevligare stunder. I mitt specifika fall gjorde min hobby så mycket mer än så. 

Om det inte vore för allt spelande jag ägnade mig åt som barn hade jag aldrig börjat skriva recensioner och spelbloggar på Gamereactor.se. Hade jag aldrig gjort det hade jag antagligen aldrig börjat skriva här, för Spelnyheterna – eller någon annanstans för den delen. Jag hittade samhörighet i detta community – i den gemensamma hatkärleken för spelindustrin. Att äntligen ha hittat hit, till er, är värt varenda minut jag spenderade i lågstadiet. 

I dag spelar jag fortfarande tv-spel. Men jag har slutat fly. 

Klicka här för att kommentera

Av David Ehrelind

Publicerat 31 augusti 2013

The Bureau: XCOM Declassified

Första intryck: The Bureau: XCOM Declassified

Utomjordingar och fedorahattar – kan det vara något?

Av David Ehrelind

Publicerat 27 augusti 2013

Ride to Hell: Retribution

Därför är dåliga spel nödvändiga

Redaktionens masochist förklarar varför du ska bränna pengar på skräp.

I månaden publicerades min recension av det katastrofala skitspelet Tour de France 2013 – ett spel jag med största sannolikhet aldrig någonsin kommer att röra igen. Om jag inte visste att titlar som Ride to Hell: Retribution och The Walking Dead: Survival Instinct fanns ute på marknaden skulle jag, utan minsta tvivel, utse denna värdelösa cykelfest till årets absolut sämsta spel. Inte många kandidater kan toppa denna nivå av komplett uselhet. 

Ändå ångrar jag inte att jag recenserade spelet. Inte det minsta. Faktum är att jag antog uppdraget frivilligt, trots att jag var ungefär 240 procent säker på att spelet skulle stinka värre än en festivaltoalett. Vissa kanske tolkar det som att jag njuter av att plåga mig själv, eller att jag tycker att det är roligt att skriva arga och nedsättande spaltmetrar. Ni skulle tolka det helt rätt – men den största anledningen till att jag utsätter mig själv för den ena odugliga spelupplevelsen efter den andra är en helt annan. 

Hur ska en recensent veta hur ett näst intill fläckritt spel ser ut om hen inte också har testat dem allra sämsta marknaden har att erbjuda? Svaret är, förstås, väldigt enkelt. Att ge sig an skräpspel som innan nämnda Tour de France 2013 är inte bara outhärdligt och frustrerande, men också lärorikt och tankestimulerande. För mig är det precis lika intressant att klura ut vad som gör ett spel dåligt som att klura ut vad det är som gör att ett spel bara... funkar. 


I min bok finns det två olika varianter av skräpspel: De som är tråkiga (som Call of Duty: Black Ops och Sniper: Ghost Warrior 2) och de som är så obeskrivligt supersämst att de måste ses med egna ögon (som Big Rigs och 50 Cent: Blood on the Sand). Spel tillhörande den sistnämnda kategorin är de jag spenderar majoriteten av mina speltimmar med. Dessa spel är underhållande, men av helt fel anledningar. Inte för att de är roliga att spela över huvud taget, men för att man sitter och försöker begripa hur utvecklarna tänkte när de producerade dessa bottennapp. 

Tänk er själva: Bakom varje skräptitel du någonsin har spelat satt det en auktoritet som ansåg att spelet var i ett tillräckligt gott skick för att börja säljas. Oftast beror detta på att utgivarna kräver att spelet måste släppas inom en specifik tidsram, som i fallet med Sonic the Hedgehog från 2006. Sega var inställda på att börja distribuera spelet lagom till den ikoniska igelkottens 15-årsdag. De struntade fullkomligt i att sammanställa en kvalitetsprodukt innan de började diskutera releasedatum. Vad som hände sedan är, som vi säger, historia

Sedan finns det utvecklare som har som mål att göra dåligt designade spel, lite på samma sätt som Uwe Boll gör sina filmer. Deadly Premonition är ett briljant exempel. Spelet innehåller mängder av synder man som speldesigner vanligtvis skulle passa sig för att implementera i sitt spel; Däribland överdrivet utdragna transportsträckor, en svårighetskurva som enbart påverkar fiendernas hälsa, löjligt få fiendetyper, repetitivt soundtrack och kopiösa mängder "quick time events". Ändå, på något mirakulöst vis, är Deadly Premonition fantastisk underhållning. Det är så ofattbart dåligt, så vanvettigt att det inte bara blir bra – det blir nästan fantastiskt. 


Det är av denna anledning som jag faktiskt är emot sifferbetyg. Det finns naturligtvis en rimlig anledning till att i princip varenda publikation om tv-spelskritik använder dem, men jag kan inte låta bli att tycka att de ibland kan vara aningen... missledande. Det är väldigt enkelt att stirra sig blind på siffrorna och gå miste om textens innehåll – och som följd kanske gå miste om ett hysteriskt rolig spelupplevelse. 

Som läsare är jag inte det minsta intresserad av att införskaffa ett spel som fått ett slutbetyg lägre än 7/10. Därför anser jag, som kritiker, att läsare i vissa fall bör ignorera dem avskräckande siffrorna. Om en recensent ger ett spel 1/10 och uppmanar dig att inte köpa det är det med andra ord precis vad du borde göra. 

För dåliga spel är nödvändiga. Inte bara för att de är fantastiska läromedel, men framför allt för att skitspel, helt enkelt, är jäkligt underhållande. 

Klicka här för att kommentera
« 1 2 3 4 5 6 7 »

Senast uppdaterat

Senaste recensionerna

Appstore logotype Googleplay logotype
Ladda ner Spelnyheterna som app!

Spelkalender