Feedback

Peter Lindqvist

Bor: Helsingborg

Konsoler: Xbox360

Min första konsol: Commodore 64

Bästa spel: Heavy Rain... Typ i alla fall. Annars får jag nästan säga Silent Hill 2. Gaddamm!

Sämsta spelupplevelse: Jag spelade No more heroes till PS3. Det var i särklass det sämsta jag gjort...

Spelar just nu: Just nu spelar jag Fable 3. Fantastiskt spel.




Mina senaste bloggar

Av Peter Lindqvist

Publicerat 22 juli 2013

The Last of us

En känslomässig resa

Kan du gå in i ett spel som en person, och komma ut som en annan?

Jag har tänkt mycket de senaste dagarna. På hur allting hänger ihop och hur mycket människor i ens liv betyder olika mycket för mig. Hur min relation till min familj ser ut och vad jag kan göra för att förbättra den, och kanske vad de kan göra också.

 

Allt detta har jag funderat på sedan jag spelade klart The Last of Us.

 

Det gör mig faktiskt lite förvånad. Jag utbrast ett högt och tydligt "Neeeej" när jag insåg att jag var på spelets allra sista raksträcka, bara några minuter ifrån eftertexterna. Ett spel, som egentligen bara är det - ett spel, har kommit att betyda mycket mer för mig än så. Det har blivit en personlig själavandring. Det har blivit ett försök till rannsakan. Ett försök till att förstå.

 

 

Hur kommer det sig då att ett spel kan krypa så långt in under huden på mig och få mig att reflektera över saker som inte ens otaliga psykologer har lyckats med? Varför skapar jag ett sånt band till personer, miljöer och händelser som inte existerar i verkligheten? Det är en bra fråga, en stor fråga och en väldigt svår fråga.

 

Det är klart att det handlar om mig. Hur jag reagerar på saker. Men det kan inte enbart vara detta som är skälet, eftersom då hade jag ju blivit lika berörd av att spela GRID och Call of Duty. Kanske inte så extremt, men det  är ändå spel som förmedlar en story, precis som vilket annat spel som helst. Jag känner inte att jag är lika berörd som den ensamme vandraren som kommer till staden Tristram och ska rädda den från ett diaboliskt öde. När jag spelar co-op i Army of Two så dunkar inte hjärtat lika snabbt eller lika högt som det har gjort stundtals den senaste månaden.

 

 

Det kanske är för att jag fortfarande ser mig själv som nybliven pappa. Att faderskapskänslorna tar övertaget och spelar ut hela mitt känsloregister, precis som det gjorde i The Walking Dead och periodvis i Heavy Rain. Jag är en riktig sucker för bra manus och känslomässigt spelande. Ett spel som fångar tag i mig och drar in mig en en värld som jag inte kan ta mig ut ur förrän spelet är slut, är i mina ögon den bästa typen av spel. Jag vill känna.

 

Det är här jag börjar bli ambivalent över det där. Vill jag känna? Till varje pris? Är det meningen att spel ska få spelaren att reflektera - inte bara över valen man gör i spelet - utan valen man gör i livet också?

 

Hur skeptisk jag än är och hur mycket jag än kommer att vrida och vända på den frågan i huvudet, kommer jag aldrig att komma ifrån det faktum att den senaste månadens spelande har fått mig att ta ännu ett steg mot den där personen jag vill vara. Den förebilden jag vill att min son ska ha. Den där maken min fru förtjänar.

 

Och det kanske inte är så dumt egentligen?

Klicka här för att kommentera

Av Peter Lindqvist

Publicerat 1 juli 2013

Spelkunskap och personlig service

Vilken roll fyller de fysiska butikerna nu för tiden? Behövs de alls?

Jag gillar att gå i spelbutiker. Känslan av att få hålla i ett spel innan man köper det. Strosa runt hur länge som helst och bara vända på askar och böcker, även om det är spel till format som jag inte ens har. En annan sak som jag tycker om är att få stå och snacka av sig med personalen. Jag älskar att komma till ett ställe där det står en kille eller tjej som är galet intresserade och passionerade.


Men tyvärr är fallet sällan så. Jag har t.ex helt slutat gå till Game, eftersom de senaste gångerna jag har varit där så har jag blivit dåligt bemött, stött på personal som inte är ett dugg intresserade och en gång till och med inte bemött alls (!) - vilket då ledde till min bojkott av den kedjan.


Det var så att jag kom in i butiken. Hade med mig lite spel som jag ville byta in. Mannen i kassan var upptagen med en kund, men tittade inte ens upp. Jag gick runt bland hyllorna för att komma på om jag ville ha något särskilt. Ju längre jag var där inne, desto mer insåg jag att det inte alls var en kund, utan som det lät på konversationen de hade, så var det en polare till killen bakom kassan. En halvtimme senare så gick jag utan så mycket som ett hej, kan jag hjälpa till eller ens en nick för att visa att han hade sett mig.


Det var här jag började att fundera. Är det egentligen så konstigt att folk vänder sig mer och mer till internet för att beställa spel? Är det så att man inte får något gensvar från personen som jobbar, så är det ju klart att man lika gärna kan klicka och tangentborda sig fram i cyberrymden.


Jag gillar den fysiska butiken. Känslan av att stå och hålla det efterlängtade spelet i sina händer innan man köper det. Att kunna titta på specialutgåvorna. Det finns inte mycket som slår det.


Jag ska nog försöka gå till botten med det här. Jag ska lösa gåtan om den fysiska spelbutikens vara eller icke-vara i framtiden.


Hur gör ni? Köper ni spel online eller via butik? Och varför?

Klicka här för att kommentera

Av Peter Lindqvist

Publicerat 20 juni 2013

Call of Duty: Modern Warfare 3

Kvinnohat, näthat och personligt ansvar.

Det är dags att vi tar ett steg ur debatten och rannsakar oss själva.

I Metro häromdagen (19/6-2013, sidan 12) skriver journalisten Jenny Sköld en artikel med rubriken "Kvinnofientlig attityd börjar med datorspel".

 

Det är nu jag känner att det är nog. Det går inte en dag utan att datorspel beskylls för mord, våldtäkter och sexism. Nu lägger vi kvinnofientlighet till den listan också. Men för att försöka klargöra några saker:

 

Ja. Många datorspel är våldsamma. Krig och konflikter har alltid varit en del av människans historia. Det gör att det blir ett "naturligt" element att göra spel av. Det finns spelstudior där ute som koncentrerar sig enbart på att göra denna typ av spel. Men likväl finns det också studior som försöker gå åt andra hållet och skapa nytänkande spel. Spel som Flower, Journey och Dear Esther.

 

Ja. Sexismen finns i spel. Yppiga bröst som knappt täcks av minimala kläder på kvinnor som ligger långt under en hälsosam BMI. Kvinnor som har svårt att skapa sina egna öden. Som alltid är beroende av att en manlig hjälte finns till hands för att rädda dem. Det är inte förrän på senare tid som det har kommit en förändring. Spel som Remember Me, Mirrors Edge och till och med Lara Croft har fått en makeover. Förändringar tar tid, men de är på väg.

 


"Jan Gulliksen, professor inom Människa-Datorinteraktion vid KTH, ser paralleller mellan den manliga kultur som finns på tekniska högskolor, och senare inom IT-sektorn i arbetslivet, och den kvinnofientlighet som frodas bakom dataskärmar i pojkrum och på datafestivaler.
– Även om majoriteten naturligtvis inte trakasserar kvinnor så finns det en kvinnofientlig attityd bland dessa grupper" - ur Metro 19/6-2013
 

Det är en väldigt enkel, men farlig väg som Jan Gulliksen tar. Det är en enkel väg, eftersom det är bekvämt. Datorspel innehåller allt som gör en bomb explosiv, förutom gnistan. Det är lätt att gömma sig bakom en teoretisk vägg och säga att spelen har skulden för det onda som finns i världen.

 


Men detta stämmer ju inte. För om det skulle ligga sanning i detta påståendet, så borde vi haft minimalt med mord och kvinnofientlighet innan datorn och datorspel introducerades. Kanske det kan vara så enkelt att Jack the Ripper satt hemma i sin mammas källare och spelade Doom och Call of Duty innan han fick en knäpp och bestämde sig för att mörda prostituerade? Nej, såklart inte. Och jag förstår att parallellen är långsökt, men det gör den inte desto mindre intressant.

 


Det hat som finns i världen - mot kvinnor, religion eller vadsomhelst - finns där utan spel. Den svåra vägen att ta för att belysa ett sånt här problem, är ju faktiskt att gå till grunden. Försöka hitta vad som orsakar det. Och börja bearbeta det därifrån.

 

Våld i hemmet. Incest. Mobbning. Våldtäkt. Detta är vardagliga saker som vi gömmer oss för. Saker som inte tillåts bearbetas enligt samhällets stadgar. Jag vet att media tar upp dessa ämnen ibland. Lite liksom i förbifarten. Det är fortfarande väldigt mycket tabu att ta upp detta. Det görs inget mot grundorsakerna. Det görs inget för att utrota dessa samhällssjukdomar. Allting som görs, är bara ett litet skrap på ytan för att det ska se bra ut och sen glöms det bort. Det skuffas undan tills nästa gång något allvarligt händer.

 


Jag har inga svar på hur vi ska ta tag i det som är fel. Mer information i skolan? Ge lärare rätten att ta upp ifall de ser något som är fel eller någon som far illa? Mer polisiära insatser? Hårdare straff mot brottslingar? Sluta hålla förövare i handen när det har begåtts våldsbrott? Jag vet inte.

 

Det enda jag är säker på är att vi måste sluta skylla ifrån oss. Vi måste sluta anklaga spel, filmer och musik för det våld som vi ser i dagens samhälle. Det är dags att vi rannsakar vår egen roll. Dags att vi tar ansvar för våra handlingar. Både som enskild individ och som den rollen vi har tagit på oss som förälder, lärare, pedagog, bilmekaniker, polis eller sömmerska.

 

Vi har alla ett ansvar.


Klicka här för att kommentera

Av Peter Lindqvist

Publicerat 17 juni 2013

Heavy Rain

Det bästa spelet jag aldrig spelat

Mina tankar och funderingar kring ett av världens bästa spel...

När jag först hörde talas om Heavy Rain blev jag helt utom mig. Ett sånt spel. Vilken grafik. Känslan som man nästan kunde ta på. Stämningen. Ljudet. Jag var helt såld. Det tog dock nästan ett helt år efter lansering innan jag köpte det. Den dagen var helig.

 

Det första som händer när jag ska starta spelet är att det krävs en uppdatering. Gott och väl så. Många spel uppdateras, så jag klickade på ok och tänkte vänta ut uppdateringen. Varningstecken nummer ett kom nu. Den första uppdateringen jag gjorde var på 1.2 Gb. Gigabyte. GIGAbyte. Jag borde redan här anat att allt inte stod rätt till egentligen. Men jag var fortfarande vid gott mod. Jag hade bunkrat upp med godis. CocaCola. Pizza. Allt från kostcirkeln alltså. En dryg timme senare var det uppdaterat och jag var redo att kasta mig in i David Cages dystopiska värld.

 

Allt börjar bra. Jag var galet nöjd med hur de hade fått in tutorialen i vardagliga saker. Sätta på musik. Jobba vid skrivbordet. Raka dig. Lek med dina barn. Sedan sätter skräcken sina klor i mig. Jag tappar bort min äldsta son i köpcentret. Jag vet att det är ett spel. Men jag kallsvettas medan jag frustrerat tränger mig igenom folkmassan. Paniken i min andning när Ethan skriker efter sin son. JASON! Om och om igen. Jag känner längs ryggraden hur svetten rinner. Och mitt hjärta stannar till i ett par sekunder när det värsta inträffar.

 

 

Att ett spel kunde få mig så här. Jag hade för ett par sekunder svårt att skilja mellan spelet och mig själv. Jag andades ut och drack lite. Lät första sekvensen landa. Och jag var nöjd. Om början är så här intensiv, så kommer resten av spelet bara att bli bra. Och mycket riktigt. Jag satt timme ut och timme in. Lärde känna karaktärer och fick sympati.

 

 

 

Sex timmar in i spelet hände det. Det frös. Laddningstid som aldrig slutade. Och jag vågade ju inte stänga av. Hur kunde jag? Så det fick stå på under natten, för att - förhoppningsvis - ladda klart till morgonen. Nej. Fortfarande samma skärm. Fortfarande samma laddnings-origami. Jag stängde av. Laddade in förra sparfilen. Spelade om sekvensen innan. Samma sak.

 

Jag tänkte att jag kunde ju radera spelfilen. Låta den uppdatera på nytt. Så det gjorde jag. Av någon anledning (kan ha varit jag själv) så försvann mina sparfiler samtidigt. Jag såg framför mig hur jag var tvungen att göra om allting igen. Sex timmar senare. Loading.....

 

Jag läste på nätet och fick upp en bild av ett spel som var långt ifrån färdigutvecklat. Mycket buggar. Många fel. Jag var inte den enda. Jag tänkte att jag mailar och frågar Quantic Dream och jag får till svar att många kan uppleva vissa problem med spelet. De kompenserar mig genom att skicka en ny kopia.

 

Jag kom aldrig längre i min jakt på the origami killer. Jag vet hur det slutar och jag vet vem mördaren är eftersom jag råkade läsa en notis i en större speltidning här i Sverige. Nu känns det inte lönt att ens försöka spela om det igen. Vilket har blivit en ganska stor sorg i mitt gamerhjärta.

 

Men hur det än blir med framtiden. Vilka spel jag än kommer att ta mig an i år. Nästa år. Om tio år.

 

 

 

Heavy Rain kommer alltid att vara det bästa spelet jag aldrig har spelat.

Klicka här för att kommentera
« 1 2 »

Senast uppdaterat

Senaste recensionerna

Appstore logotype Googleplay logotype
Ladda ner Spelnyheterna som app!

Spelkalender